Jag kunde inte somna inatt, tankarna fortsatte när jag förflyttade mig till sängen. Så jag tar det bara lungt såhär timmarna innan nyårsfirandet. Morgonrocken är fortfarande på och jag tänkte vänta lite med att hoppa in i duschen och göra mig nyårsfin. Ikväll står jag för efterätten och kanske förätten medan Jonathan lagar huvudrätten. Och vid tolvslaget skålar vi tillsammans med Sara och Häger. En lugn och fin nyårsafton.

Jag skulle vilja ge er alla som tittar in här då och då, lämnar små fotspår i mitt liv, en stor kram och ett tack. Ibland så önskar jag att jag kunde visa min uppskattning lite mer. Men ni ska veta att jag är glad för att ni finns och för att ni skriver fina ord till mig. Ni är bäst.

Känslorna rinner ner för mina kinder. Jag har mycket inom mig såhär natten innan december blir januari och 2009 blir 1010. Ett nytt decennium. Jag hade tänkt skriva en årskrönika, men jag tror inte att mina ord kommer att räcka så långt. Jag känner mig inte ledsen, bara känslofylld, tankfylld och förvirrad. Jag vet inte om jag är redo för nya förändringar. Men jag har lovat mig själv och min partner att jag ska sluta bygga upp murar runt omkring mig. För tänk om jag ångrar mig när jag blir gammal. Jag vill inte inte gå runt hela livet och var rädd för att leva fullt ut, för att fastna i min ensamhet, för att du ska försvinna, för att försumma alla i min närhet som jag tycker om, för att jag alltid tar två steg tillbaka när livet är svårt, för att jag inte vågar svara i telefonen när det ringer, för att murarna runt omkring mig bara blir högre. Det är dags att ta av sig maskerna och våga leva. Och våga vara mig själv.

Det känns skönt att kunna släppa alla spänningar och vara ärlig mot sig själv ibland. Jag tror att jag unnar mig för få ensamtimmar. Att jag är rädd för att vara ensam. Att komma nära mig själv. Men det är precis vad jag behöver för att bli självständig och orädd. 2010 ska jag börja leva pånytt...

Jag säger inte att jag har en lätt uppgift framför mig. Det kommer att bli mitt livsuppdrag. Men jag lovar att jag aldrig ska ge upp för jag vet att livet har mycket att ge mig. Om jag vågar se det. Jag vet inte vilken väg jag ska gå i livet, jag väljer inte alltid de lättaste vägarna och jag har lätt att förlora hoppet på vägen. Men snart är det nytt år och jag ska försöka leva mer i nuet. En nystart!


Jag är livrädd men jag ska försöka ändå...

 

Det blinkar tomt. Mina kära ord är borttappade. Jag fumlar runt i blindo, försöker att vara mig själv. Hitta mig själv. Men jag hittar bara fel. Jag är instängd i en stor bubbla, för rädd för att öppna mig själv för andra människor. Rädd för att visa mina brister. Bygger fasad efter fasad. Tror att jag är säker och att ingen ser, men egentligen står det skrivet över hela mig. Liten, rädd, ängslig, osäker, skör, tillbakadgragen, dyster och tystlåten.

 

Inför 1010 ska jag sluta låtsas och bara vara mig själv...

Jag kan påstå att jag har vaknat upp från juldimman som legat som ett suddigt flimmer framför min ögon den senaste veckan. En paus från bloggbubblan och från offentligheten. Julen har jag spenderat med mina nära och kära. Med god mat, fina julklappar, godsaker, kortspel och här hemma luktar det fortfarande riktig gran och hyacinter. Nu befinner jag mig i ett livskaos utan motivation och är ärligt talat lite rädd för ett nytt år. Jag har inte haft tid för att ladda upp mig mentalt. Just nu önskar jag mig ett längre jullov och mer tid för allt som måste göras innan skolan börjar igen. Jag vet inte hur jag ska hitta orken. vi ses när vi ses. take care.

 

Det fick bli en promenad hem i mörkret från mamma. Med snöflingor fallandes utanför luvan och vita träd. Vintern är sådär riktigt vacker nu. Jag har aldrig sett stan så tom en lördagskväll. En vacker död stad, så skulle nog Thåström beskriva Västerås inatt. Jag trodde det skulle vara torr kyla ute, men det var faktiskt inte så kallt inatt, det var mycket kallare när vi gick hem från krogen igår. De senaste dagarna har jag varit mycket hemma hos mamma, hon fyllde år igår så vi var där hela dagen. På kvällen var vi på teater och efter det blev det några drinkar på Varda. Supermysigt. Vi syskon lyckades ge henne en riktigt fin födelsedag.

Jag kan inte längre skriva rader som får dig att förstå.

 

Snön ligger kvar på marken och det fortsätter att vräka ner. Vintern är här på riktigt. Jag och Jonathan promenerade hand i hand under varsin luva på vägen hem. Alldeles igensnöade. Det såg nog ganska sött ut. Vi träffades på stan när jag kom med tåget och åt pizza, sen gick vi hem och hämtade kameran och gick ut en stund. Inte särskilt länge dock. Nu sitter jag och filosoferar för mig själv och redigerar bilder. Mys. Tänkte snart koka lite te och ta fram en lussekatt. Senare ikväll blir det friskis.

 

Snöflingorna faller från himlen och sprider sitt vita puder över marken. Och det fastnar. Än så länge har den inte smält bort. Leendet sprider sig och jag blir barnsligt glad. Kanske kan vi få en vit jul ändå? Kanske är inte snö på julafton endast ett barndomsminne? Vi får hålla tummarna...

 

Kreativiteten har varit på en god nivå idag. Jag har fotat, redigerat bilder till musik och skrivit några rader. Utöver det har jag tränat med lilla syster och pysslat i indesign med min tidningssida. Till och med där har inspirationen satt igång idag. Det känns skönt, även fast jag har mycket kvar att göra. Nu ska jag leta mer inspiration bland snöflingor och kalla nätter. Puss.

 

PS – glöm inte att rösta på mig här. Mitt bidrag är nummer sju! Det skulle vara gulligt :)

snö i december har blivit kliché
det existerar bara i barndomsminnen
världen har förändrats mycket
sedan nittonhundraåttiosju

asfaltsgråa dagar rinner förbi
snart knackar jultomten på dörren
man klär upp sig i fina klänningar och
alla höjer glasen för en skål på tolvslaget
nu har nyårsfesten äntligen nåt sitt klimax

men jag är inte redo för ett nytt år,
med nya löften som ska brytas
redan den första månaden.


[mina ord; 09-12-14]

Då var det dags för den jobbiga texten igen. Jag har fixat bilder de senaste timmarna och när det väl kommer till att skriva har jag inga ord. Så är det alltid. Det finns inget mellanting. Antingen har jag fotolust och bilder att visa, men inget att säga. Eller så rymmer min kropp alla ord på en och samma gång, men jag sitter bildlös. Men idag är det tur, eftersom att det finns inga ord som kan beskriva hur desperat min helg har varit. Men precis som alltid vänder det på söndagskvällen och lite inspiration tittar fram. Den här gången i form av självportträtt med mina fina rosor som jag köpte på torget i fredags.

 

I allt det där finns en känsla som är förstor för att beskriva med ord.

 

nu kom frosten igen

 

den strör socker över staden

 

en vag antydan till att vintern är här

 

trots att rosorna fortfarande försöker hålla sig vid liv

 

i rabatten utanför

 

nu kom minusgrader och halka

 

hösten har vägrat lämna över

 

som den bör

 

 

men kanske är det nu det vänder

i mitten av månaden december?

 

 

 

"Ida Molin, 22 år. Jag är med och tävlar hos Sara Marklund om en reflexskärm från Tvspelsweb. Tävlingen hittar du här!"

 

 

Jag brukar i vanliga fall inte ställa upp i tävlingar, men eftersom att priset är så bra, så tänkte jag ge det en chans. En reflexskärm är någonting som jag verkligen vill ha, så det skulle vara roligt att vinna en. Dessutom passade temat väldigt bra då jag ändå tänkte publicera den här bilden nu. Godnatt!

Gråten svider fortfarande i ögonen och beskvikelsen hugger i magen. Mascaran har fallit från ögonfransarna och jag gled långsamt ner framför spegeln med hopplöshet i blicken. Jag darrade av panik och du var tvungen att lugna mig i din famn. När det började ljusna ute och tåget lämnade perrongen hade jag precis tagit första klunken av mitt morgonte. Jag tvivlar på att jag kommer att dra upp persiennernna idag.  Nu försöker jag lugna ner mig med Winnerbäck i lurarna och ett nytt textdokument framför mig. Jag försvinner in i orden, mina eviga vänner. Min tillflyktsort. Jag har alltid trivs bäst ensam med mina formuleringar, eftersom jag alltid har haft lätt för att försvinna i stora folmassor. Men som Winnerbäck sjunger i låten tvivel: Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen.

Efter tjugotvå år börjar jag inse hur skev min självbild egentligen är.

Idag ska jag äntligen få mina efterlängtade köttbullar med potatismos, lingonsylt och brunsås. Jonathan har varit snäll och lagat medan jag var på friskis. Det känns riktigt kul att ha kommit igång med träningen igen, jag blir så mycket gladare. Det känns i hela kroppen. Och nu har jag köpt nya träningsskor också, så nu kommer det nog gå ännu bättre.

 

Jag har dock inte hunnit testa min nya blixt idag, jag är jättenyfiken men känner att det kommer att bli komplicerat att lära sig. Så jag behöver tid till att sätta mig in i det. Vem vet, jag kanske får lite tid över efter maten? Jag har verkligen aldrig fotat med blixt förut, har typ använt den inbyggda blixten två gånger när jag fotat spindelnät. Och sen en tid tillbaka har den varit trasig (gick sönder när jag fotade i fontänen). Så jag har inte brytt mig om att lämna in den på lagning eftersom att jag aldrig använder den. Men det är såklart en helt annan sak att fota med en "riktig" blixt. Så det ser jag fram emot att lära mig...

Åh vad skönt det är att landa i soffan efter en lång dag (och verkligen förtjäna det), med ett fat apelsiner och ett avsnitt av Andra Avenyn. Idag är en sådan dag då jag förundras över hur gårdagen kunde vara så meningslös.

 

Om jag skulle skriva upp allting jag hunnit med idag, skulle listan bli ovanligt lång, (för att vara mig) så jag nöjer mig med höjdpunkterna. Föreläsning på morgonen och på vägen hem köpte jag med mig mat. När jag fått lite mat och kaffe i magen åkte vi iväg en sväng och köpte hårfärg. Nu är jag rödtott. Efter det släppte Jonathan av mig hemma hos mamma och där har jag varit större delen av eftermiddagen, fikat, färgat håret och ätit middag. Och avslutningsvis har jag varit på friskis och tränat. Härligt!

Nu ska jag varva ner i min ensamhet och njuta av lugnet... det borde jag göra oftare. Just det, jag höll på att glömma en sak. När jag kom hem från skolan, fick jag en överraskning, nämligen en blixt till kameran. Så jag är verkligen överlycklig idag. Jag måste ha världens finaste pojkvän.

En dag då det aldrig riktigt blev ljust ute. Den gråa dimman har återigen lagt sig över kvarteren. Nu är förra veckans frost endast ett minne. Jag lyckades inte ta mig upp ur sängen imorse som så många gånger förr. Trötthet blandat med ångest är ingen bra kombination på morgonen. Ännu en dag denna höst som jag inte riktigt lyckats med någonting. Jag börjar bli trött på mitt meningslösa liv...

 

Julstämmningen sprider sig bland husen. Stjärnorna lyser starkt i var och varannat fönster. Likaså hemma hos mig. Jag hängde upp två nya stjärnor i vardagsrummet igår och bakade lussekatter och knäck. Allt för att få julstämmningen att smitta av sig lite på mig. Ingenting känns särskilt juligt i år. Trots julgardiner, stjärnor, adventsljusstakar, ljuslyktor, tomtar och burkar med pepparkakor, kan jag inte känna någon julefrid. Jag önskar mig ett meningsfullt liv i julklapp...

Trots allt känner jag mig ganska glad. Framförallt för att vi har det fint här hemma och för att jag lyckades ta mig iväg till friskis. Idag är en sådan dag då jag kan känna mig stolt för minsta lilla. Peace.

 

Det blev en lugn lördagskväll. Utan vin för min del, jag kände att det blev lite mycket förra helgen. Annars har Jonathan lagat gryta och Sara har varit på besök. Vi har tittat på nittiotals filmen 30:e november och ätit kex med ost. Trevligt. Nu sitter Jonathan och klinkar lite gitarr, jag smyglyssnar lite samtidigt som jag sitter här och försöker komponera ihop lite text. Ibland är det svårt att beskriva livet i ord. Så jag nöjer mig med detta, för den är gången. Godnatt på er.

Jag är trött efter en lång dag. Seg föreläsning på både för och eftermiddagen, bara en massa upprepningar. Jag hade faktiskt hoppats på mer än så. Väl hemma i stan igen gick jag och Jonathan och tog vår traditionella fredagsfika. Denna gång blev det wayne´s coffee, det var länge sen sist. Winnerbäck räddade mitt humör på tåget hem, så vi fick en mysig liten kaffestund.

Vi har precis ätit en god fredagsmiddag och nu ligger jag nerbäddad under en filt i soffan. Här tänker jag stanna hela kvällen, dricka julmust och se på teve. Fredagsmys helt enkelt.

Det har varit en bra dag idag och jag känner mig full av energi. Det känns fantastiskt. Det känns som att jag saknat allt vad energi heter de senaste veckorna. Nu ser jag lite ljus i tunneln, men livet är en berg- och dalbana och jag försöker lära mig leva med det. Även om det kan vara svårt ibland, så går inte världen under.

Efter skolan gick jag hem till mamma för att ge henne lite stöd, hon har en jobbig period framför sig och jag försöker ställa upp och finnas där så mycket jag bara kan. Jag blev kvar där hela dagen, tills det var dags att bege mig vidare till friskis för att boxas lite med Sandra. Härligt, men nu har jag riktigt ont i armarna. Det har varit en lång dag i dag, så förhoppningsvis somnar jag tidigt, så jag hinner vila ut inför morgondagens heldag i skolan. Nu väntar lite kvällsläsning. Puss och kram.

 

Idag har frosten glittrat på marken och solen strålat på himmlen. Det är en fin dag idag. Jag var ute under de perfekta soltimmarna och fotade. Efter alla gråa novemberdagar blir man som ett litet barn så fort det är ljus ute. Jag hoppas att det håller i sig, i så fall tror jag att december kan bli riktigt bra. Nu har solen gått ner och jag har duschat och bytt om för att snart få stå framför scenen och se Lars Winnerbäck. Som så många andra och bara lyssna och beundra musiken. Jag är förväntansfull. Min första LW konsert och jag hoppas att det blir underbart. Tack Sandra och Jesper för biljetterna.