Jag hoppas ni följer med mig...

Jag har bestämt mig. Det är den nya bloggen som gäller i fortsättningen [http://florstunn.blogg.se]. Jag hoppas verkligen att ni följer med mig, för utan er är min blogg inte densamma. Annars tackar jag för den här tiden. Puss & Kram.

(och glöm inte att lägga till den nya bloggen på bloglovin´ och uppdatera era bokmärken!)
bloglovin

Florstunn.blogg.se

Alla skrivblock har en sista sida och det känns som att jag skriver på sista raden på den här bloggen.


Jag har tänkt och tänkt och tänkt. Jag blir galen på att gå runt och vela fram och tillbaka. I söndags skapade jag en ny blogg. Jag är rastlös och behöver någonting nytt. Men jag vet inte om jag har tillräckligt med mod för att lämna det här arkivet bakom mig, det har trots allt hänt väldigt mycket här. Men hur jag än försöker och söker efter förändring kan jag inte förmå mig att genomföra dem här. Ingenting kanske förändras i och med den nya bloggen, men jag vill ändå göra ett försök. Om jag inte trivs kommer jag tillbaka...

Titta gärna förbi och säg hej!
(http://florstunn.blogg.se)
bloglovin

Jag kommer att sakna havet och den svala vinden.



Jag kommer att sakna...

- Friheten och känslan av att inte äga någonting.
- Att kunna gå ut och dricka en flaska vin på en bar mitt i veckan.
- Caféerna, kaffet, myskänslan.
- Känslan av att befinna sig långt hemifrån.
- De planlösa promenaderna utan destinationer.
- Att kunna dricka öl på torget.
- Alla fina byggnader och närheten till havet.
- Strandpromenaden.
- Alla mysiga parker.
- Grácia och alla mysiga barer, gränder, torgen, bagerierna och fruktaffärna.
- Och sist men inte minst alla fina vänner som jag fått uppleva den här fina tiden tillsammans med.

Barcelona är verkligen en plats som är svår att slita sig ifrån. Men jag är redo för att vända blad. Bara 12 dagar kvar nu...

Jag vet inte varför, men jag återvänder alltid hit

Det var väl något vi gjorde,
något vi sa här som förändrade mitt liv.



Med bara två veckor kvar till hemfärd, passar vi på att njuta så mycket vi bara kan av våra sista Barcelonadagar. Vi tar tåget till en sandstrand utanför stan för att få vara ifred, badar i vågor, får sand mellan tårna, dricker mojito på strandcaféet, tar med oss picknic, kramas i sanden och får solkyssta kinder. Andra dagar träffar vi våra fina vänner, dricker drinkar, äter sushi, skrattar, sitter på torget natten lång och pratar om allt möjligt. Livet är nästan för bra just nu.

Det finns inte så mycket tid över till skolan, novelltävlingar och ett nyss påbörjat fotoboks-projekt. Jag pillar lite i Indesign och Photoshop under dagens varmaste timmar, försöker förgäves att hitta inspiration till skrivandet och ta i tu med filosofiska instuderingsfrågor, när jag hittar små luckor. Nu inväntar vi även besök av Jonathans föräldrar på torsdag, så vi har en hel del att stå i, i veckan. Så vi ses när det finns tid för eftertankar, helt enkelt.

Ge mig nåt som känns



Jag vill skriva nåt som känns.
Som berör eller kanske upprör.
Jag undrar om den här platsen har gjort sitt?
När mina försök inte längre leder någonstans.
Jag funderar på att låta bloggen va, ett tag.
Och se hur det känns.
Om jag hittar tillbaka,
om ni hittar tillbaka.
För det brukar vara väldigt tomt här nuförtiden.

Det var bara det jag ville säga.
All kärlek.

[Jag har bestämt mig för att pausa här ett tag, kanske över helgen, eller så, men jag kommer tillbaka. Snart.]

Ord från en sömnlös

 

Jag vet aldrig vad jag ska skriva om längre. Min vardag känns ganska utstuderad och redan gjord, hundra gånger om. Denna vardag rymmer så mycket frihet att den snarare är synonymt med ångest, än den fria viljan. Jag undrar ofta varför jag ska stiga upp på morgonen, vad jag ska göra idag som jag inte redan gjort 365 dagar tidigare.

 

Jag längtar efter någonting nytt. Ett år på samma ställe är precis lagom för mig. Sen börjar jag längta. Dessutom insåg jag precis att storstäder är väldigt omysiga på sommaren. Så jag ser fram emot att spendera augusti i min hemstad. Det första jag vill göra när vi kommer hem är att åka ut i naturen.

 

(Fast jag längtar inte hem på det sättet, jag är livrädd för att återvända till min hemstad permanent och till och med bara för ett litet tag. Jag är rädd för att känna samma sak som jag gjorde innan vi bestämde oss för att ge oss av.)

Jag vet vart jag kommer att befinna mig i höst. Det kommer att vara nära min hemstad, men ändå långt ifrån. Jag ska för första gången i mitt liv prova på att bo ensam och ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Vi får se hur det går helt enkelt. Mer om det någon annan gång.

Slut på nattbabbel. God natt.

Sömnlösa nätter och mysiga kvällar

Nätterna är olidliga. Jag ligger vaken alldeles för länge och vrider och vänder på mig i svettiga lakan. Tills fötterna börjar krypa och morgonens pigga strålar tittar in genom sovrumsfönstret. När det inte längre fungerar att räka får eller läsa böcker, staplar jag upp med lakanet i handen och slår på en film. Jag är som känslosammast den här tiden på dygnet, nära till tårar och tror att allt håller på att fallera. Vid femtiden i morse tittade jag på andra halvan av Into the Wild och det måste helt ärligt vara en av de sorgligaste filmerna som finns, om inte den sorgligaste jag vet. Men ändå så himla vacker. Jag grät lite grann, sen drog vi fram bäddsoffan och somnade innan klockan slog sju.

Vi hade en underbar kväll igår. Precis som en mitt-i-veckan-kväll i Barcelona ska vara enligt mig. Det är dessa kvällar jag kommer att sakna och minnas i alla evighet. När vi kom från stranden träffade vi Cornelia och åt sushi på det vanliga stället, hängde på torget en stund och drack en Clara. Efter det gick vi till fruktaffären och köpte en flaska kallt vin och gick till Plaça Vereina. Där satt vi på en bänk i ljuset från gatlyktan, omgivna av människor och pakistanier som går runt och säljer öl. Vi delade på den där vinflaskan och pratade kärleksproblem och hösttankar, om att kanske komma tillbaka hit eller åka någon annanstans, om att ta livet som det kommer och att inte planera allt för mycket. Framtiden är ett oskrivet blad och det är precis så vi vill ha det. Efter en stund slog sig en hel orkester ner bredvid oss på bänken, de spelade trummor, gitarr, altfiol och flöjt. Vi blev så där lagom fulla och innan vi skiljdes åt kramades vi flera gånger, bara för att vi vet att det snart tar slut.


Nätter av funderingar utan klara tankar



Jag älskar att gå ut när solen precis har gått ner, strosa omkring bland leende människor, äta en glass på det gamla vanliga stället klockan tio, promenera längst Passeig de sant Joan, se Cornelia stå och röka på balkongen och göra henne sällskap en stund innan hon ska gå och lägga sig. Eller att gå ut runt fyra tiden på eftermiddagen, dela på den hederliga wok-menyn med åtta Callifornia-rullar för 8,90 euro, se fåglarna cirkulera runt torget, titta på mammorna som leker med sina barn i lekparken och sedan gå till ett av de vanliga caféerna och dricka en café con leche. Eller att promenera utan mål och upptäcka nya områden, eller sitta och skriva i parken en hel dag och dö av solen. De är dessa vardagliga saker som jag kommer att sakna mest när vi åker här ifrån. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter just den där sushin eller glassen eller kaffet eller att bara kunna gå förbi hemma hos vännerna för en lite pratstund innan läggdags.

Det jag egentligen ville ha sagt är att vi har bokat flygbiljetter och kommer hem igen den tjugofemte juli. Men det är så mycket svårare att skriva om. För som sagt jag kommer att sakna det här så himla mycket. Men samtidigt tror jag att hösten kommer att bli minst lika intressant som det här året har varit. Trots att det är långväga skillnad på Barcelona och Tärna, men den själsliga utvecklingen är nog minst lika stor.

Ps. Imorgon välkomnar vi sommaren med festligheter och midnattsbad, så ser traditionen ut här nere. Ds.


Haikuförsök



Idag har jag lekt med ord och försökt mig på att skriva haiku, lagat goda sojabönsburgare (tack för sojabönorna Sandra och Jesper), druckit sent eftermiddagskaffe på café och ätit en muffins samt fotograferat fasader och skylfönster på vägen hem. Nu har vi precis pratat med Cornelia på facebook och bestämt träff på en bar klockan nio. Livet är fint.


Brustna hjärtan som
sjunger på sista versen
halkar på en ton.
Disiga mjuka
junivindar tappar andan
i rörelserna.
Bruna lockar som
inbillar sig något som
aldrig har funnits.


Pulsen, takten och
gitarrfingertopparna
slog ett sista slag.
Vi omfamnades
som i en piruett på
dansgolvet i natt.

Med fjäderlätta
fötter föll vi baklänges
över kanterna.

Vad jag har sysslat med ikväll



Vad jag vill jobba med när jag blir stor
, min önskan är att kunna försörja mig på ett deltidsjobb (gärna på ett bibliotek) och skriva böcker på sidan om. Pengar spelar inte så jättestor roll för mig, bara jag har så att jag klarar mig.

 

Böcker som jag tycker om är Norwegian Wood, Beatriz och himlakropparna och Innan jag dör.

 

Bästa jag gjort, åkt till Barcelona, det har helt klart fått mig att inse vad som är viktigt här i livet.

 

Vad jag vill göra härnäst, nu vill jag spendera ett år på skrivarlinjen i en lugn miljö och ägna mig åt det jag älskar, senare vill jag studera till bibliotekarie och kanske flytta utomlands igen.

 

Jag drömmer om att bo i ett hus med havsutsikt i gammal stil med stora fönster, där jag har ett eget rum där jag kan sitta vid mitt skrivbord och skriva, att kunna leva mitt liv som jag vill, utan krav från samhället, att alltid ha min älskade vid min sida, att bo på flera platser innan jag väl finner ro i det där fina huset och så vill jag så klart lyckas ge ut den där romanen också.

 

Musik jag lyssnar på för det mesta, Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Kent, Death cab for cutie och Thåström är nog det som går varmast i Itunes.


Vad jag gör en regnig dag, sover länge, äter god frukost med älsklingen (helst pannkakor eller crossianter), lyssnar på Winnerbäck, läser en bok, lagar mat och kanske bakar, lyssnar på regndropparna, skriver och avslutar med att titta på film med älsklingen.

 

Mat jag tycker om, allt med grönsaker och fisk. Sushi är nog numera en favorit.

 

Dricker helst, te, kaffe och vin.

 

Godaste glassen, italiensk glass slår allt, cocos, kanel och hasselnöt är de bästa smakerna om jag får bestämma själv.

 

Jag klär mig helst i klänningar, kjolar och stickade tröjor.

 

Filmer jag tycker om, Mr. Nobody, Eternal sunshine of the spotless mind, Donny Darko och The notebook.


När jag är gammal hoppas jag att jag kan tänka tillbaka på mitt liv med ett leende på läpparna och minnas alla fina stunder och vara glad för hur allt blev.

 

Jag är svag för, bakverk!

 

Saker som ger mig ångest, krav, stress, högskolan, framtiden, min spegelbild (ungefär varannan dag), sömnlösa nätter och bråk.

 

Vad jag helst gör när det är fint väder, packar picknickkorg, hänger kameran på axeln och åker på utflykt med min käraste till ett helt nytt ställe som jag aldrig har varit på tidigare.

 

Vackraste platsen jag varit på, det måste nog vara bergen (Pyrenéerna) där vi var med Cornelia och hennes karl för några veckor sedan. Hur vackert som helst.

 

Käraste ägodel, kameran med Sigma 30mm, 1,4/f.


Det bästa jag vet, min älskling, när orden svävar fram, fina fotografier, att må bra, frihet, att vakna tidigt på morgonen, promenera i solnedgången, lyssna till Jonathans gitarrspel och sång, se vårblommor slå ut och höstlöv färgas röda.


Jag skulle inte kunna leva utan, min älskade Jonathan.

 

Finaste djuren, pandor och rådjur men jag skulle gärna leva tillsammans med en massa katter och kaniner.

 

Jag saknar just nu, svensk sommar och mina vänner och en stabil tillvaro och ett eget rum.

 

Böcker jag vill läsa, Fågeln som vrider upp världen, Kärlekens historia, Vindens skugga, Igelkottens elegans och Just Kids.


Topparna är högre nu och dalarna är djupare

Jag får inga egna blogposts nedpräntade, så istället tjuvkikar jag på andras liv och försöker hitta tillbaka till blogglöden. Men det kanske bara har motsatt effekt. Jag tittar och beundrar andras förmågor och tänker att: jag blir aldrig så där bra.

Livet just nu är helt fantastiskt samtidigt som jag ligger vaken och vrider mig på nätterna av ångest, vaknar klockan två på eftermiddagen och äter frukost klockan tre, känner mig som en stor klump i spegeln och vet aldrig vad jag ska ha på mig. När allt är helt fantastiskt går jag hand i hand med min finaste på långa promenader i uppförsbackar, äter vattenmelon, dricker vin och äter pizza med vännerna, äter glass i solen och förvinner in i en annan värld med en bok i handen.

Det är bara små tunna gränslinjer mellan dessa stadier. Och jag är så trött på att alltid falla tillbaka. Att allting inte alltid bara kan vara just så där fantastiskt som det faktiskt är. I alla fall för en liten stund till. Och inte bara för en timme eller två eller på sin höjd tre eller fyra. Det gör ont.

Nu ska jag försvinna med en bok som jag fyndade på Myrorna när vi var hemma i Sverige. Slumpvandring, heter den och är faktiskt riktigt bra.

Jag saknar svensk sommar också samtidigt som jag vill stanna här för evigt. Livet är motsägelsefullt och mina tankar är svåra att förstå. Hej så länge!


Jag fattar som vanligt ingenting

Okej. Mitt i allt tanketrassel och tentaplugg och veckor av gråvita skyar, uteblivna sommarkänslor och omöjliga sommarkurser, tittar lite solsken in genom balkongdörren då och då, skatteåterbäringen vilar tryggt på vårt gemensamma sparkonto som en slags räddning och inom en timme sitter vi tillsammans med Vanessa, äter god vegetarisk mat och dricker öl på La Vitnamita. Det kan ses som ett sätt att dränka sina val och kval eller ett sätt att fira framgång på. Eller kanske lite både och.


Winnerbäck har helat min själ under dagen som inte varit särskilt lång, men någonstans runt tretiden log jag åt misären, skruvade upp volymen och sjöng högt i duschen till vemodet. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det. Som alltid, här i livet. Efter att ha knappat ner en till sida på hemtentamen, druckit för många koppar kaffe så att huvudet snurrar, har jag dragit på mig ett randigt linne i regnbågens alla färger och förstärkt mina ansiktsdrag med lite smink. Allt för att pigga upp tillvaron lite.

Ingenting har lockat mig som du...

Jag kan visst inte hantera glädje utan att omvandla den till ångest. Den här helgen har jag burit runt på ett oändligt känslokaos, till följd av att jag kom in på skrivarlinjen. Jag vet inte om det ska kännas så här. Jag är överlycklig och livrädd på samma gång. Egentligen så vet jag inte vad jag vill, ändå har jag nog redan bestämt mig.

Vi träffades och åt lunch och drack Sangria mitt på dagen igår. Alla fina vänner var där. Det kändes tungt att berätta och vi var glada och ledsna på samma gång.


---

Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag kommer att sakna den här tiden, den här staden och alla nya vänskapsrelationer. Jag kommer nog dö lite grann när jag sitter på flygplanet på väg hem, till Ikealand. Jag kommer säkert att ångra mig tusen gånger om. Men jag skulle säkert ångra mig tusen gånger om, om jag inte följde mitt hjärta också. Det är trots allt skrivandet jag brinner för och Barcelona kommer alltid att finnas kvar...

 

Åh!


Tankar innan jag beger mig av

Jag vet inte vad jag ska säga. Mitt huvud snurrar i takt med ångestens dagliga besök. Jag försöker att stå på stadiga ben, men jag kan inte hålla balansen särskilt länge. Jag känner mig hopplös och värdelös men framförallt orklös. De sista skoluppgifterna ligger orörda och jag önskar att jag kunde stanna tiden. Men jorden fortsätter att snurra i samma takt oavsett om jag behöver mer tid eller inte. Snurrandet tar ingen som helst hänsyn till ångest eller andra känslor som man inte kan rå över. Jag är på väg att sumpa allt igen.

För att tänka på någonting annat, flyr jag från kraven och stressen en stund. Vi tänkte spendera helgen tillsammans med Cornelia och hennes karl, långt uppe i bergen. I ingenstans. På vägen dit kommer vi även att göra ett stopp i Andorra. Är det någonting som får mig att må bra så är det att få komma bort och andas frisk luft en stund. Ha det bra så länge.

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra".


En tomhet som kvarstår



Jag borde skriva. Uppdatera frekvent. Använda orden. Uttrycka mig. För det finns nog ganska mycket att skriva om egentligen. Men jag känner mig tom. Tom inför livet. Tom inför kreativiteten. Tom. Tom. Tom. Jag vill inte slösa all min energi på att skriva om känslostormar och ångestdagar i sängen. Men det kanske är det som behövs, för att jag ska hitta tillbaka till mig själv och livet. För att jag ska sluta hata mig själv och allt jag gör.

(Ps. Min älskling har brottats med stilmallar och html-koder hela kvällen. Om ni är intresserade så hittar ni honom här. Han har nämligen lovat att börja blogga mer frekvent. Ds.)

Jag tror mitt hjärta blöder.



Faller isär. Går sönder. Dör litegrann.

Gömmer mig under täcket. Gråter tyst.
När ingen ser mig.

Bygger upp mig själv, långsamt igen.

Återfall...

"Vet du vart jag kan köpa lyckopiller någonstans?"
Luften runt omkring mig är förorenad av ångest och förvirring.

Jag försöker andas, men får ingen luft.
Natten är bättre än morgonen. Jag sover lugnt. Ändå.


(jag känner mig patetisk.)
(vill inte känna så här...)

Vi kommer alltid att hitta svaret på våra frågor i en bok

Varför försöka fly och lämna staden där du föll? På grund av ett fåfängt hopp om att dina ärr i en annan stad, i ett mildare klimat, ska sluta göra ont och din väg bli lättare att gå? Omkring dig reser sig ändå ditt livs ruiner, för vart du än tar vägen har du staden med dig. Det finns inget nytt land och inget nytt hav, livet du har förspillt är förspillt var som helst i världen.

[Lucía Etxebarria, Beatriz och himlakropparna]

 

Den här sommaren kommer jag att missbruka vattenmelon och mango, fotografera mer analogt än digitalt, sluka litterära verk på en filt i parken, på stranden, på en bänk längst Passeig San Joan, i soffan (om kvällarna eller när regndropparna faller) och finna inspiration till egna romaner, dagdrömma om författarskap, luftballongsresor och hus på landsbygden, gå långa promenader längst stranden i solnedgången, dricka Mojito med vännerna på Plaça del Sol och alltid, alltid ha skrivblocket nära till hands. Jag ska också försöka ägna några timmar åt sommarstudier. Men bara några.

 

Nu blir det kikärtsgryta med bulgur och en lässtund i soffans favorithörn. God kväll.


Det gör över (det går aldrig över)

Jag har skrivit otaliga inlägg den senaste veckan. Vridit och vänt på varenda liten bokstav för att beskriva en känsla som aldrig vill gå över.

 

Igår modifierade jag stilmallar och skickade in en ansökan till skrivarlinjen. Jag ångrar det sista. Jag vet inte om jag vill. Jag badade i badkaret, gick en promenad i månskenet och tittade ännu en gång på Norwegian Wood. Den var inte alls lika bra den här gången. Jag tror det var biomörkret, det fina sällskapet och ljudet som gjorde mig mållös senast.

Den passade inte alls i mitt vardagsrum.

 

Det blir alltid så här i maj.

Jag hann inte ens med månadsbytet. Jag lever fortfarande kvar någonstans i slutet av april. Jag fastnade någonstans i gränslandet mellan Sverige och Barcelona. Mellan två helt olika världar. Mellan två helt olika liv.

 

Jag tappar alltid greppet om livet, den här tiden på året.

I tenteamenstider. Jag satt med vidöppna ögon och stirrade på hemtentamen i fredags, två dagar innan inlämning. Panik. Följt av likgiltighet. Jag kan inte. Det går inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att skjuta upp den till resttillfället. Det får bli så den här gången. Jag har försökt fokusera på att jag kammade hem högsta betyg i en av kurserna den här terminen. Men jag känner nästan bara mer prestationsångest.

 

Idag sitter jag med solglasögon och korta jeansshorts ute i solen. Skriver ner raderna som försummats hela förra veckan och läser en ny bok. Jag försöker att leva. Med andra ord.


I spegeln stirrar någon tillbaks



Jag möter en svarthårig tjej i spegelbilden när jag staplar upp ur sängen med sömn i ögonen. Det blev lite fel när vi skulle färga det. Kastanj, stod det på förpackningen, inte kaffebrun. Det är en jäkla tur att jag faktiskt passar i mörkt hår. Men jag gillade ju min rödorangebruna-färg.

Jag försökte ett flertal gånger att lämna några rader igår. Men jag tappar hela tiden tråden och känner inte längre den där befrielsen som jag försökte sätta ord på en gång, när jag fått ner några rader:

Jag fyller tomma word-dokument med nonsens, för att få ur mig allt och inget. För att befria min själ från kvalmig luft och för att få se hur ens inre får ett sammanhang i en text. Ibland förstår inte ens jag hur allt hänger ihop. När känslorna bara väller ut på pappret. Men det svider inte i hjärtat längre och lungorna blir lättare. Det är som att dammsuga sitt inre på gammal smuts. Oftast känns det renare efteråt.

Whenever i come back, the air on railroad is making the same sounds

Det är fullmåne. Jag är dödstrött. Vi sitter på bussen på väg mot Girona. Jag försöker sova, men kan inte få ro. Månen följer med utanför fönsterrutan hela vägen. Det är någonting speciellt med att åka buss mitt i natten. Vi lyfter i soluppgången och bländas av solen hela vägen över Frankrike. När jag sett alla vackra berg drar jag ner fönsterluckan och försöker att sova. Men förblir sömnlös hela vägen. [tankar från bussen]



Det är lugnt att komma hem. Precis som vanligt. Allt i sin ordning. Nästan så att man blir lite rastlös. Men det känns så hemma. Fast ändå inte. Mest som en spegelbild av ett tidigare liv. Vi laddar inför en ledig påskhelg med att hänga på biblioteket och plugga, dricka te hemma hos mamma, ta igen missade samtal med älsklingssystrarna, läser ett drös nylånade böcker från biblioteket, äter lunch på verandan hemma hos svärföräldrarna och så vidare.

 

Jag längtar efter att få ta igen förlorad tid med vännerna och pimpla vin ända tills det ljusnar, grilla på Djäkneberget och tjuvröka i lekparken. Jag längtar efter den stillsamma naturen, vitsippehav på Ängsö och knoppar på träden. Men först ska jag fira påsk med nära och kära och äta hederligt svenskt påskgodis. Och så måste vi hinna med ett biobesök. Norwegian Wood, såklart!


Tidigare inlägg