Jag har druckit tekopp efter tekopp ikväll och samlat tankarna. Allting snurrar som en virvelvind. Jag har aldrig längtat bort så mycket tidigare. Aldrig. Jag har fått nya insikter den senaste tiden. Det är inte likt mig att kritisera eller bli upprörd över hur andra männsikor lever sina liv. Men. Jag är så trött på idiottv, politiker, ytliga männsikor, blogghypen och svenssonsvenssonliv. Jag ser saker nu. Saker som jag blundat för tidigare. Jag ser hur mentaliteten förändras, jag ser brinnande ögon slockna och chanser som rinner mellan fingrarna.

 

Jag försöker lära mig av andras misstag och jag har sett hur lite det är som krävs för att allt ska fallera. Alla drömmar. Allt. Jag kan se mina egna drömmar gå upp i rök om nätterna, hur mitt liv förändras till en mardröm. Hur allt jag byggt upp faller ihop som ett instabilt korthus. För livet är skört, tunnt som en spindeltråd och det är lätt att begå misstag. Alldeles för lätt. Tro mig jag vet...

Livet här hemma har ingenting att ge mig för tillfället. Ingenting. Jag känner mig instängd. Jag mår dåligt. Jag ser fler hindrer än möjligheter. Jag ser måsten. Jag hör hur telefonen ringer. Jag kan inte ta befälet över mig själv. Det finns för mycket som distraherar mig. Alla fasta punkter. Den där förbannade tryggheten som gör mig lat och ostrukturerad. Jag förlorar motivationen. Inspirationen. Allt. Jag skulle bli en av alla döda fiskar som följer strömmen om jag stannar. För det är det enda sättet att överleva här.

Jag ser hur kockorna tickar på medan jag stampar på samma punkt. Tiden. Den där tiden. Som kommer och går. Och lämnar spår. Jag har bestämt mig. För att flyga istället för att falla. För att testa mina vingar. Och jag ska göra verklighet av ordet frihet. Jag ska inte längre stå still medan tiden går.

Ännu ett tomt skrivfält som ska fyllas med ord. Jag brukar sitta länge innan jag brukar komma på vad jag ska skriva. Mitt huvud är alltid som ett nytt blankt papper. Vissa gånger skriver jag ner mina funderingar på ett papper innan jag ska sätta mig här framför bloggen. Det kan ta en timme, en hel dag, innan orden vill trycka ner rätt bokstäver på tangentbordet och sedan sväva fram över textblocket. Ibland är det betydligt enklare än så. Men då brukar inläggen inte betyda lika mycket. Jag vet inte om jag gillar kontraster, jag vill att allt jag skriver ska hålla lika hög klass. Idag skriver jag som på räls. Fingrarna dansar över tangentbordet och hjärnan följer stillsamt med.

Det är fösta maj idag och jag ser hur knopparna vaknar till liv och världen förvandlas till ett gröt hav. Jag ser hur blommorna börjar växa upp ur marken och hur människorna samlas där omkring. Det är fint. Trots att vinden viner och himlen är grå, så infinner sig ett lättsamt lugn inom mig. Jag och Jonathan köpte godis och gick och satte oss i Botaniska trädgården. På avstånd hördes förstamajorkestern och demonstrationståget trampade förbi. Jag är kär i dagar, då jag känner hur ångesten rinner av mig och jag kan leva. Utan krav och måsten. Det händer inte så ofta och det gäller att ta vara på varje sekund. Vi lever ändå här och nu. Imorgon kan det vara försent.

Nu hör jag dig från soffan: "När ska du publicera, jag sitter och väntar...?" jag ler innombords och undrar ifall jag ska visa en bild också. Men jag tror inte det behövs. Jag tror ni förstår ändå...

Jag kliar mig i pannan och leter efter de rätta orden. Kliar igen, på andra sidan. Fönstret står på glänt. Jag luktar på regnig melankolisk industristadsluft och sneglar försiktigt på de småsmå regndropparna som faller. Idag föll jag med dem. Det händer ibland. Mina dagar blir aldrig som jag tänker mig, de passerar framför mina ögon. Jag hinner inte blinka. Jag vill bara skrika stop, men då är det redan försent. Här sitter jag och tittar på mitt eget skådespel, utan att få spela med. Här går jag runt i en värld med sabbade rutiner och längtar efter världen. Väntar på datumet, som äntligen kan ta oss härifrån.

Jag vill hämta in flyttlådorna från förrådet och börja packa ner mitt meningslösa liv i dem. Tänk om jag aldrig skulle behöva öppna dem igen? Det ska bli så skönt att lämna mitt påhittade liv här hemma och börja om från noll. Utan meningslösa saker. Med ett block, en penna, kameran, datorn och lite kläder. Jag ska förlora mig i drömmen och försöka hitta mig själv utanför den fasad som håller mitt nuvarande liv på plats. Jag måste fallera strukturen för att bli fri. Och hel. Jag tror inte jag kan bli hel här.

Den fuktiga luften börjar tränga sig igenom mig och jag fryser lätt om mina nakna ben. Här går människor omkring på gatorna omedvetna om mina tankar. Jag blir lika fascinerad varje gång jag ser någon passera framför vårt fönster. På väg hem från jobbet, brukar vara det första jag tänker. Hem till barnen. Sedan soffan. I den här staden jobbar de flesta från sjutillfyra. Jag skulle hellre dö. Mitt konstnärliga sinne skulle aldrig kunna tillåta ett sådant självplågeri. Men vad vet jag om dem, egentligen?


Jag tror du kommer få sjunga dina sånger och jag få skriva mina rader och ta mina bilder. Vi kommer förevigas en dag.

"Jag skulle klyva solen i tu
om jag fick skriva på din hud"
(...)

skrev du precis på min mage
och ritade ett hjärta.



Jag ska göra chokladmousse och skriva en grej till skolan.
Senare blir det filmmys.

Min mormor somnade in till slut. Fridfullt. Natten till måndag. Idag skulle du fyllt 67 år. Du finns i mitt hjärta och jag kommer alltid att minnas dig som min pysselmormor. Allt du sytt. Alla tomtar. Alla tändstickshus. Alla dockor. Alla dessa pärlklänningar. Alla fina saker som du har skapat med händerna. Och mariannekolorna som vi brukade få. Jag hoppas du kände av min närvaro när vi hälsade på dig i fredags. En dag kanske vi möts igen.

Rengndropparna slår mot fönsterblecket. Snön faller. Det är tyst, du gick precis och la dig. Jag kan aldrig sova längre, så jag sitter uppe och funderar, filosoferar och längtar. Jag brukade vara orolig. Rädd för att gå fel. Misslyckad för att jag inte fortsätter min utbildning. Eller bara missförstådd. Inte idag. Inte ikväll. Inte igen.

Jag är glad för att jag vågar släppa allt det där som under många år har plågat mig mer, än vad jag fått ut av det. Det är inte rätt, jag ska inte behöva känna så. Ingenting är värt det. Jag ger inte upp. Jag slår mig fri. Det är den känslan jag är ute efter. Jag är inte orolig på samma sätt längre. Jag behöver inte prestera perfekta reslutat. Jag behöver bara leva fullt ut och det är precis vad jag ska göra. Jag vet att jag kommer hitta nya vägar att gå på och jag kommer vandra dem med dig. Hand i hand. Det betyder allt för mig.

tillbaka, fastna inte, gå framåt, tillbaka, stanna inte, lämna inte, gå bara, framåt, titta inte bakåt...
något jag skrev vid ett sent klockslag en gång bara.

 

Ibland känns det som att jag öppnar mig för mycket, för mina åskådare här på bloggen. Jag har svårt för att hålla inne mina innersta känslor. Men jag vet inte hur jag skulle bära mig åt om jag inte hade någonstans att skriva av mig. Det här är mitt skrivblock. Jag skulle inte klara mig utan det. Ibland så tänker jag på om det kan få några konsekvenser i framtiden. Men ärligt talat. Jag bryr mig inte. Vissa som har någon form av relation till mig, tror säkert att jag är schizofren. Det är jag inte. Jag är bara glad ibland och ledsen ibland. Ibland känner jag mig nere under en längre period och ibland ler dagarna mot mig. Det är inte konstigare än så.

 

"Jag hatar min tendens att fläka ut min bräcklighet. Om jag ändå kunde vara lakonisk, mystisk, sparsmakad, lagom och sval. Sådär nordisk. Om jag ändå. Men. Ja. Det är som det är."

(ur boken Allt)

 

Men det vore nog ganska tråkigt i längden...

Det kan hända att jag lider av sjukligt svårmod.

tonårstårar

 

älskling, jag saknade din hud inatt

din klara andedräckt mot min hals

rysningarna som får mina hårstrån

att resa sig en halvmeter

 

du domnade bort

och suddades bort i mina

feberdrömmar

tonades ur

blektes ur

mitt synfält

 

jag kan höra dina fotsteg

till andra sidan stan

och följa dina fingeravtryck var du än tar

 

älskling, när du kommer hem

har jag värmt upp lakanen

några grader varmare än dina

iskalla händer

 

[mina ord]

Jag älskar att vara kreativ. Att skriva och fotografera. Jag älskar när hela mitt sinne är fyllt av inspiration och när kameran sprider glädje och inte är ett ångestmoment. Jag behöver hitta tillbaka till det som faktiskt gör mig till den jag är. Till det som präglar och sätter färg på mitt liv. Både orden och bilderna säger så mycket om mig. Om mitt liv. Mina känslor som ligger och bubblar under ytan, får nytt liv när de får komma fram. Och jag blir lugnare i själen. Jag vill kunna dela med mig av dessa känslor och sprida hopp till er som läser trots att jag själv ibland befinner mig långt ner under ytan. Jag vill känna mig stolt över att jag har skapat någonting. För det jag skapar gör mig till den jag är. Och får mig att utvecklas som människa.

sammanbrott
du andas lögner
på rutin
skapar en vardag
med adrenalin

sammanbrott
jag kan inte längre skriva rader
som får dig att förstå

säg till när du andas sanningen igen


[mina ord 2009-12-15]