Utkast; 2011, 02, 06, 01:02

Det här är mina första rader från nya sovrummet. Jag dricker vaniljte och känner mig ovanligt lugn. Men jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma här. Jag har svårt att somna om nätterna. Så timmen brukar bli sen innan jag stänger ögonlocken. Jag önskar att jag hade lite av den där nattliga kreativiteten kvar. Men den verkar vara försvunnen.

 

Utkast; 2011, 02, 06, 11:11

Efter det vände vi upp och ner på hela sängen efter en kliattack och bytte lakan, sen höll du min hand tills jag somnade. Nu har vi precis ätit en stor söndagsfrukost och solen är på väg in genom fönstren i vardagsrummet. Jag tror vi ska ta oss ut i joggingkläder och springa ett varv i Parc Güell och efter det står storstädning på schemat. Om ni har tur kanske det dyker upp lite bilder på lägenheten senare. Om allt går som planerat, det vill säga...

Inatt somnade jag med ångest i bröstet igen. Det är en känsla som sitter i sig. Som aldrig försvinner. Hur fint livet än är. Jag kan inte sluta tänka på hur många timmar av mitt liv som försvinner i grubblerier och ångest...

Hur som helst så har de senaste dagarna varit väldigt fina. Torsdagskvällen slutade med konstutställning med tjejerna och några öl. Det visade sig att illustratören var en gammal vän till Vanessa och bilderna var väldigt inspirerande. Tyckte jag. I fredags blev de en efterlängtad shoppingrunda i centrum. Jag fick med mig några shoppingkassar hem med en del billiga kap. Bland annat ett par chinos, en blus och en röd kjol. Kvällen spenderades i soffan med sushi och glass framför Slumdog Millionaire.

Idag blev den en lång sovmorgon, frukost i lugn och ro och efter det knöt vi på oss walkingskorna och började gå i riktning mot hamnen. Vi promenerade i vårvärmen längst passeig San Joan, stannade en stund i parken och njöt av de varma solstrålarna och fortsatte förbi hamnen. Avslutningsvis fikade vi på Fraggi och tog metron tillbaka med trötta fötter. Ikväll står Jonathan för maten och jag har landat i soffan.

Jag har spenderat dagen med att läsa Kafka på stranden, dricka kaffe och äta muffins. Men jag kan aldrig riktigt känna mig lugn i kroppen. Jag har fortfarande så många orosmoln i bröstet. Det lyser noll på kontot med fetstil och jag har fortfarande inte fått svar på min hemtenta. Vilket betyder försenade csn-pengar. Och vår hyresvärd är bortrest lagom tills vi ska flytta ut och få tillbaka depositionen. Dessutom har jag inte råd att beställa den kurslitteratur jag behöver till påbörjande kurser för den här terminen. Och mitt i allt gick Jonathans laptop sönder. Tummen upp!

Jag har försökt skriva några rader på min berättelse ikväll under några ensamtimmar. Men jag har tappat bort mina ord. Bokstavligt talat. Det blir bara platt fall. För varje försök. Fanfanfan.

Jag behöver tips på hur man hittar inspiration/motivation/kreativitet när man tappat tråden. Helt och hållet. Har ni några värdefulla tips att dela med er av, skriv gärna en rad. Det skulle betyda mycket för mig.

Jag vaknade i ett ljust sovrum imorse, efter en natt med konstant spöregn och åska. Efter frukosten promenerade vi bort till den gamla lägenheten och städade. Nu är det nästan färdigt. Det ska bli så skönt att lämna tillbaka nycklarna på måndag och få tillbaka depositionen. Egentligen var det tänkt att vi skulle gå på Mallorkinsk fest på ett av torgen här i Grácia ikväll, men eftersom att regnet envisades med att komma tillbaka blir det nog en hemmakväll i soffan istället. Men först ska vi ta och laga en stor portion linssoppa för våra sista pengar. Om man ändå hade råd att köpa lite kex och getost till. Men så roligt ska vi inte ha det. Tyvärr.


Update:
Det ser ut att bli Mallorcafest ikväll ändå. Kul.

Det är melankoli så långt ögat kan nå idag. Gråa moln och duggregn. Två dagar i rad. Och kallt är det också (jag tror det kan ha blivit vinter). Så jag gör som majoriteten av alla invånare i den här staden så fort solen går i moln. Stänger in mig. Men det är skönt. Att vanka omkring i pyjamas, skriva mail till bästa vännen, dricka te, ta hand om disken, läsa några rader i en bok eller få tid till ingenting. Jag börjar uppskatta den lilla tid som jag fått för mig själv de senaste dagarna. Jag tror jag behöver det.

Jag fick dispens från flyttstädningen idag. Min energi räckte inte till. Jag har trixat lite här hemma istället. Hängt in kläder i garderoben, packat upp min necessär (för första gången på ett halvår) och ställt upp böckerna i bokhyllan. Nu känns inte tillvaron här i söder lika tillfällig längre. Jag försöker tänka på vad jag har istället för vad jag inte har. För tillfället.

Jag tänkte ta och lämna några rader från den nya lägenheten. Vi är långt ifrån hemmastadda och vi har flera vändor att gå med saker idag. Men nu är lägenheten vår. Och jag tror faktiskt vi kommer att trivas väldigt bra här. Igår kväll efter katalanskan öppnade vi den första vinflaskan här med Cornelia och skålade lite. Mer sånt blir det i helgen. (Vid sådana här tillfällen önskar jag att jag kunde bjuda in alla där hemma på äppelkaka och kaffe. Men det går ju tyvärr inte). Nu kokar teet på spisen, Jonathan är och köper bröd och Winnerbäck strömmar ur högtalarna. Då känns allt som det ska. Bra.

Jag har landat i sängen med datorn i knät. All min energi försvann bara så där. Jag som hade tänkt agera kock ikväll. I örigt har jag haft en fin måndag. Vi har promenerat hand i hand, knäppt lite kort och självklart blev vi kaffesugna när vi passerade ett mysigt café på vägen. Efter en ekologiskt kaffe och en chokladmuffin gjorde vi ett stopp hemma hos tjejerna på tillbakavägen. Där blev det mer kaffe, en kopp te och en del skitsnack. Det känns lite som vårt andra hem nuförtiden. Nu ska jag äta linschili i precis lagom spansk middagstid och imorgon får vi besök av Jonathans gamla vän basisten. På återseende.

De senaste dagarna har jag strukturerat bland alla skoluppgifter som byggt hög. Livet kom liksom emellan. Ni vet hur det kan bli. Jag har en jobbig vecka framför mig, med allt som måste göras innan vårterminen kan dra igång på riktigt. Skolpanik på högsta nivå. Dessutom börjar steg två i katalanska imorgon. Men det ska väl gå...?

Jag försöker blicka framåt och kämpar för att allting ska bli bättre. I slutet av januari vankas det flytt och om åtta dagar får vi besök. Dessutom blåser det vårvindar utomhus om dagarna, så vi går definitivt mot ljusare tider. Vi ses när det finns mer att säga.

Det är en lite gladare tjej som sitter vid tangenterna idag. Vinden har vänt. Jag har pratat av mig med tjejerna över en drink, städat ut gammal luft, lagt middag för två och inatt somnade jag på din axel. Utan en klump i magen. Det här året började kanske inte idealiskt, men det har fortfarande bara gått en vecka. Jag tror jag vågar påstå att vi är starka nog att klara av det här.

Idag gick jag upp tidigare än vanligt, smetade mascara på ögonfransarna och tog metron för att spendera eftermiddagen tillsammans med Malin. Det behövde jag verkligen efter allt det här. På hemvägen kände jag mig starkare under solens strålar och tankarna gick mer åt det positiva hållet. Nu ska jag dricka en kopp kaffe.

del 1 hittar du här.

Hur ska jag kunna sätta ord på hösten 2010? Det känns nästan som en omöjlighet. Att beskriva hur många olika känslor som har planterat frön, eller hur snabbt tiden har gått, utan att vi förstått hur mycket som har hänt, förrän nu efteråt. Eller hur mycket jag har lärt mig och utvecklats som individ, hur jag har saknat er där hemma i perioder, hur glad jag är för mina nya vänner, att vi börjat på katalanskakursen och för att jag får uppleva allt det här. Det är så otroligt att jag ibland måste nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt händer på riktigt. Att det händer här och nu.

Så kom augusti och vi satt på ett plan påväg bort från Sverige. Vi mötte Barcelona i nattljus, bodde på hostel, bekantade oss med staden, var på lägenhetsvisning och flyttade in i vår nya lägenhet redan efter en vecka. Allting kändes för bra för att vara sant. Vi åkte några vändor till Ikea och installerade oss i lägenheten. Vi gjorde utflykter så gott som varje dag, drabbades av värmeslag och vaknade klockan åtta en morgon av att de sköt salut ute på torget. Vi sprang ut och möttes av trumslagare och fyrverkerier. Den stora festen i Grácia var igång. Jag och Jonathan firade fem år tillsammans, jag träffade Malin för andra gången i mitt liv och pratade bort en timme på La Ramblan. Jag lärde mig tycka om sushi. Här någonstans började jag inse att vi hade förlorat våra bästa vänner på riktigt. Att det var försent för att laga någonting som varit trasigt länge. Vi badade i Medelhavet på årets varmaste dag och hälsade på Malin i Tarragona.

 

I september ställde även jag in mig på skolstart, fast på distans. Vi köpte träningsskor och började springa, jag drabbades av sömnsvårigheter på grund av värmen och låg vaken flera nätter i rad till gryningen. Jag grät för första gången sedan vi kom hit, jag hittade tillbaka till kreativiteten, Jonathan köpte en ny gitarr, vi blev vegetarianer och sedan dess har vår huvudföda till största del bestått av linser och grönsaker. Jag försökte lära mig spela gitarr under sömnlösanätter, tog igen en del högskolepoäng från vårterminen, spenderade en romantisk kväll på Montjuïc, jag hittade ny skrivarglöd, jag kände mig lättad efter att ha pratat med bästa vännerna på skype, det regnade in i lägenheten, vi drack drinkar på en mysig cocktailbar, jag blev arg över valresultatet, jag åt macarons för första gången, vi så gott som bodde i parker, vi blev bjudna på invigningsfest, jag blev sjuk och trodde att jag aldrig skulle få några pengar från csn.

Oktober kom väldigt fort. Jag kommer ihåg att det kändes overkligt att det redan var oktober. Sommaren höll i sig. Jag skickade in en hel del skoluppgifter och förkylningen fortsatte plåga mig. Min familj kom och hälsade på, vilket vände upp och ner på tillvaron litegrann. Vi turistade oss och helt plötsligt kom hösten och hälsade på. Vi badade för sista gången. Jag var lättad när de vinkade hejdå igen efter en intensiv vecka, men dagen efteråt kom också tårarna. Vi återgick till vår lilla bubbla, började på katalanskakursen och träffade Cornelia. Jag fyllde år och firade min födelsedag i Labyrintparken, jag fick många nya insikter, vi promenerade i höstsolen, besökte barer, blev vän med Vanessa och jag fick äntligen mina csn-pengar. Det blev höstshopping och mamma kom tillbaka och hälsade på vilket framkallade blandade känslor.

 

November började med en galen helg, vi var på diskotek och dansade till klockan sex på morgonen, bjöd på middag hemma hos oss för första gången och på söndagen gick vi längst strandpromenaden med Cornelia. Älsklingen fyllde år, vi fortsatte läsa katalanska två gånger i veckan, drack alldeles för mycket vin, träffade Malin, blev bjudna på middag hemma hos Vanessas syster, mamma stannade kvar lite för länge och min kreativitet dalade och skolarbetena byggde hög. Vi spenderade mammas sista dag här på stranden och efter att vi vinkat hejdå ville jag bara försvinna in i en kreativbubbla och hitta tillbaka till ensamheten igen. Jag pluggade ifatt, vi blev fulla med Cornelia, jag var riktigt bakis, vi började upptäcka fördelen med wifi och fikade så gott som varje dag, Malin sov över några nätter och vi bokade flygbiljetter hem till Sverige, vi var på en japanskrestaurang och dansade till klockan sex på morgonen på ett indiedisco.

 

December började med förkylning, många kaffekoppar och plugg. Den femte satt vi på ett flyg tillbaka till vinterland. Det kändes konstigt. Men jag blev glad när jag fick krama om min mamma och mina syskon igen. Jag fick uppleva lite julstämmning, promenera med snön under fötterna, dricka vin med mina vänner och finast av allt, jag fick äntligen återförenas med mina bästa vänner och träffa deras nyfödda son. Det var vackert. Vi åkte tillbaka till Barcelona med lättare hjärtan men också med större vetskap om vad som faktiskt betyder någonting där hemma i lilla landet lagom. När vi landade skyndade vi oss iväg till middagen med katalanskaklassen, jag åt en hel fisk för första gången i mitt liv och insåg hur mycket god mat jag gått miste om, vi blev ute till sent och jag var glad över att vara tillbaka. Den tjugonde december fikade vi i parken som om det var vår. Till sist hittade decemberskörheten mig. Dagarna blev novembergråa, jag fastnade i sängen och tappade motivationen till livet. Julen har varit uppochnervänd. Kanske inte den bästa men jag tror jag behövde stänga in mig ett tag och hitta nya gnistor. Efter världens finaste nyårsafton ser jag fram emot att kicka igång det nya året. Från och med nu kan allting bara bli bättre.

 

Tack för ett fint år. All kärlek.

/Ida

Jag hade världens bästa nyårsafton. Vi träffade nya sköna människor, dansade, åt lyckokakor, drack Cava, lekte lekar, sprang runt kvarteret i bara bh, åt vindruvor på tolvslaget, hamnade på ett tonårsdisco på vägen hem, åt churros, skrattade, drack Tequila shots, lyssnade på bra musik och jävlar vad bra jag mådde. Det var en rätt galen natt, men helt klart min bästa nyårsafton. Ever.

Det nya året börjar med en dag i sängen, det blir lätt så när man inte är hemma förrän klockan sju på morgonen. Men det är mysigt. Det är ändå riktigt tandläkarväder utanför och gatorna brukar vara så gott som tomma efter såna här tillställningar. Så det är nog helt okej att spendera en hel dag i sängen. Det är trots allt nyårsdagen.

Årets sista inlägg. Jag har sovit länge, målat naglarna och valt mellan två klänningar. Nu väntar jag på att mina strumpbyxor ska torka och att klockan ska bli sju. Då blir det ett glas vin hemma hos tjejerna innan vi ska gå ut och äta. Det blir japanskt, bara för att det är gott. Efter det väntar invigningsfest på ett konstgalleri och förhoppningsvis en hel del champagne. Till sist vill jag tacka er för ett väldigt fint år och för alla fina rader som trillar in här varje dag. Det betyder mycket för mig. Nu ser jag fram emot ett nytt år, med allt vad det innebär. Ps. sista delen av nyårskrönikan dyker antagligen upp imorgon.

Hoppas ni får världens bästa nyårsafton,
GOTT NYTT ÅR!

2010 har varit ett händelserikt år måste jag säga. Med många fina stunder som skapat minnen för livet. Januari började med vinkvällar, speciella vinkvällar och en hel del ångest. Långa dagar i sängen och gråa dimmor. Jag bestämde mig för att läsa romaner på halvfart och anmälde mig till min första distanskurs. Så det blev inte många vändor till Eskilstuna den terminen. Jag tog mig iväg några vändor till friskis och någonstans i mitten av månaden var vi på bio. Mycket mer än så minns jag inte från årets första månad.

I februari längtade jag efter våren samtidigt som vintern var väldigt vacker, det blev många vändor på isen och varmchoklad i snön. Jag fotograferade min syster på Björnön och snön glittrade vackert i solnedgången. Här någonstans började vi förlora greppet om våra bästa vänner, vi var på begravning, jag läste roman efter roman till litteraturkursen, fick tillbaka lite energi om så bara för små, korta stunder och på Alla hjärtans dag bjöd vi mamma på fika i lusthuset på Djäkneberget. Jag klippte mig och firade 4,5 år tillsammans med Jonathan.

 

Mars började med att mormor åkte in på lasarettet, vi träffade Amanda av en slump på Ica Maxi och hittade tillbaka till en gammal vänskap efter två år. Vi fick reda på att våra bästa vänner väntade barn, jag var i chocktillstånd under en period och vi förlorade kontakten lite mer för varje dag som gick, utan att vi riktigt märkte det. Livet såg ljusare ut och solen tittade fram lite oftare. Jag började fundera på att byta kameramärke och den tjugonde mars bekantade jag mig med min nya vän Canon Eos 7d. Jag åkte till Stockholm över en dag och fikade med Malin. Jag pratade med min läkare om min ångest och försökte hitta ny livsglöd. I slutet av mars snöade det igen och hoppet om att våren skulle bota vinterångesten var fortfarande långt borta.

 

I april kom våren. Påsken blev startskottet för den efterlängtade vändpunkten, jag kunde gå ut med min jeansjacka för första gången och krokusarna tittade upp ur rabatterna. Vi var på lägenhetsvisning och vi båda blev förälskade. Ångesten hälsade på, vi bråkade och jag trodde inte på kärleken, när vårsolen kom tillbaka snurrade jag runt med en blommig kjol och var lycklig för första gången på länge. Jag var sinnesförvirrad kvällen som ansökan till höstterminen skulle skickas in. Jag övervägde att sluta studera på högskolan och börja på folkhögskola istället. Jag ville bort, långt bort. Jag fortsatte med mina romaner och började min första distanskurs. Morgonen den sjuttonde april fick vi reda på att vi inte fått lägenheten. Det var då vi bestämde oss för att vi inte ville stanna kvar i Västerås. Vi ville bort. Vi började planera för att flytta utomlands. Mormor tog sitt sista andetag och vi hade bara ett mål i sikte.

 

 

Maj gick upp och ner. Jag låg vaken om nätterna och väntade på att Jonathan skulle åka till jobbet. Jag längtade till den dagen då han skulle bli fri från trapphus och trycksvärta. Vi gick på många fina vårpromenader, mormor begravdes, jag var sjuk, vi sa upp lägenheten och var ett steg närmare förändring. Jag och Sara hade en fin dag på en filt i parken medan killarna tapetserade, jag fotade min första filmrulle, jag låg vaken en hel natt och såg solen gå upp.

 

Juni började med tentaångest och för varje dag som gick blev förväntningarna större. Vi åkte till Lisjön och picknickade, badade nakna i solnedgången och hade en underbar dag tillsammans. Efter det kände jag mig starkare. Vi bokade flygbiljetter och hostel till Barcelona och datumet var bestämt. Jag började sommarkurserna, vi åkte till Stockholm för att se Olle Ljungström på Gröna Lund med Amanda och Foppa, sa hejdå till Amanda, badade nakna i solskensregn, Jonathan slutade äntligen på nattjobbet lagom till midsommar och sista dagarna i juni spenderade vi i en stuga i skogen.

 

 

Juli, sista månaden hemma i Sverige. Vi tog semester. Jag lyssnade på Passagerare på repet samtidigt som jag förlorade någonting vackert i takt till årets mest känslosammaste låt. Men det förstod jag inte då. Juli var för det mesta väldigt fin, solen sken och sommarvärmen höll i sig. Jag och Jonathan åkte till Västkusten för att se Lars Winnerbäck och Melissa Horn i Grebbestad, vi spenderade några regniga dagar på ett pensionat i Ed. När vi kom hem åkte vi med Sara och Häger till Hägers sommarstuga i Dalarna. Jag köpte äntligen min älskade MacBook Pro, vi var på Eclipse, jag läste Astrid Lindgren-böcker på stranden nästan varje dag och den sjuttonde juli stod vi i sommarens finaste spöregn på Kent-konsert i Eskilstuna. Det var vackert. Efter det hann verkligheten i kapp oss, vi hade inte så mycket tid på oss att flytta ut ur lägenheten, flyttstäda, packa, plugga och ställa in oss på storflytt till Barcelona. Två jobbiga veckor väntade. Men någonstans mitt i allt det var vi till Norberg och hälsade på Jonathans mormor och fikade i Halstahammar med Linnéa. Sista helgen i juli blev det avskedsfest och nu var det snart dags att ge sig av.

 

Fortsättning följer...

del 2 hittar du här.

Så där såg min jul ut. Nu väntar jag på det nya året...

Jag har varit på väg att skriva några rader här hela veckan, men alla inlägg har slutat som utkast. Igår skrev jag att det kändes tomt i hjärtat sådär dagen innan julafton. Idag känns det lite bättre. Jag vaknade till solsken och tio plusgrader, vi har haft pannkakspicknick på golvet med Winnerbäck som soundtrack. Det känns lite konstigt att det är julafton och jag har inga julkänslor överhuvudtaget. Jag saknar er där hemma litegrann. Men på ett sätt känns det skönt att slippa det där traditionella julfirandet. Här finns det varken julpynt eller julklappar i år. Snart ska vi bege oss till finaste vännerna och fira jul på vårt egna lilla vis. Med det önskar jag alla er där hemma som antagligen redan sitter bänkade framför Kalle Anka, en riktigt God Jul ♥

Det här har varit en väldigt märklig dag från början till slut. Punkt, punkt, punkt.