Ett år har gått
Draft: Aug. 12, 2009:
Tonårsbeskymmer, operfekthet
finnar som sminkades över
med alldeles för mycket puder
obemärkt trodde du
medan världen skrattade åt kanterna.
Draft: Nov. 6, 2009:
Jag tynar bort
sakta men säkert rinner livet av mig
ner på linoliummattan
den du spillde kaffe på förra måndagen
och fläckarna gick aldrig bort
Draft: Jan. 20, 2010:
jag försöker andas i samma takt som du
men jag tappar andan alldeles för fort
för du andas så långsamt
du sov så fint....
jag skulle kvävas i ditt andrum
Draft: Jan. 26, 2010:
när dagarna inte längre hade några namn
försvann du tusentals andetag bort
de alldeles för få timmarna som gått
visade allt jag behövde se
för att förstå att sånna som du
inte hör hemma i stora hjärtan
ord för stora för din kropp
skulle aldrig någonsin
yttras från din tysta mun
men just då var jag för naiv för att förstå
att ditt hat grundades av kärlek
Utkast: Feb. 9, 2010:
Dagarna har förlorat sina namn, det spelar ingen roll om det är tisdag eller fredag alla dagarna är lika svarta. Med undantag för vissa dagar som är mörkgrå. Jag borde inte stanna kvar här. I ett känslokaos som bara blir svårare att ta sig ur för varje dag som går. Världen är för komplicerad för mig. Det går inte att förstå sig på mig. Du har försökt i många år.
Det var en gång du fick mig att må bra, men nu när du inte längre kan det, vad är meningen med allt? Det vore lättare att ge upp. Du borde hålla på med musiken, det finns så mycket som du borde göra. som du inte gör... Jag trodde en gång att kärleken skulle övervinna allt, men det finns ingen kärlek som är så stark.
Draft: Maj. 12, 2010:
Därför har jag valt att lämna allt som det är och börja om på nytt. Jag är en av dem som tvivlar på det mesta. På min egen förmåga. På mina drömmar. Jag tror jag behöver distans till allt. Se saker och ting ur nya synvinklar och laga mig själv.
De flesta skulle nog kalla mig, blyg, ointressant och osäker. Jag skulle vilja skaka på huvudet, men jag nickar instämmande. Thats me.
Jag ska ordna upp allt i sinom tid. Eller så löser sig allt med tiden. Tiden fnns fortfarande och jag insåg idag att jag inte har bråttom någonstans. Livet kan stå still ibland och jag trivs med det också. Men just nu känner jag för att se mig omkring ute i världen. Jag vill inte vänta med det. Och dagarna tickar framåt.
Draft: Maj. 15, 2010:
Jag önskar att jag hade någon som kunde förklara för mig.
Draft: Jun. 1, 2010:
Jag känner mig värdelös. På alla sätt.
Allt känns hopplöst, inte ens vädret kan få mig på bättre humör.
Och jag känner mig tjock och ful.
Jag orkar inte. Jag är trött. Jag är ledsen.
Jag behöver ingen sympati. Jag lovar.
Draft: Jun. 12, 2010:
Jag förstår inte hur mycket ångest det kan få plats i en sådan liten kropp.
Jag förstår inte varför jag inte kan.
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå.
Jag förstår inte varför mina ögon skulle slockna.
Men det spelar ingen roll längre...
Jag andas in och det känns som första gången
Tiden har stannat. Ibland känns det som att tid inte existerar här. Vi lämnar mobilerna på rummet och strosar omkring utan särskilda destinationer i timmar. När vi får syn på en klocka känns det som att visaren knappt har rört sig. Idag vaknade vi tidigt för första gången. Efter ett väldigt trevligt uppvaknande innehållande kramar och hud, stod jag länge i duschen. Vi hade tänkt köpa frukost på affären här bredvid, men den hade stängt idag. Som de flesta affärer och restauranger på en söndag, upptäckte vi senare. Så det fick bli en liten caféfrukost istället.
Efter det strosade vi omkring i stekande sol och besökte turistattraktioner. Vi lyssnade på musikanter och fachinerades av trixare i Parc Güell uppe på toppen av ett berg. Senare gick vi förbi Sagrada Família, men vi kände inte för att stå i en lång kö och betala hundratjugokronor för att gå in i en kyrka. Istället tog vi Metron in till La Rambla, men eftersom att allt var stängt där med åket vi hem efter ett besök på KFC.
(Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att min blogg inte ska förvandlas till en semesterblogg, med bara tråkiga turistbilder...?)
Resfeber?
Jag får gåshud bara av att tänka på det.
Snart är väntan över. Fyra månaders väntan. Tänk att det redan har gått fyra månader.
Augusti som var så långt bort.
...
Jag tror att jag kommer att sakna den svenska hösten. Allt färgsprakande. Men det spelar ingen roll. Jag kommer säkert inte ens refleketera över det då. Eller kanske lite. Antagligen kommer jag bara njuta av att solstrålarna fortfarande värmer i oktober.
...
Tänk så går allt åt helvete?
...
Fjärilar i magen. Pirr. Pirr. Pirr.
Ord bevingade som fjärilen
Jag vill bara sitta på det där flygplanet nu och känna hur stressen rinner av mig och känna mig färdig med första halvan av 2010. För nu börjar någonting nytt. En ny resa. Ett nytt kärleksbrev. Jag vet inte vad som kommer att ske, men det finns någonting vackert i att inte veta. Att ta en dag i taget och se hur allt utvecklas. Jag hoppas på att få mer tid till skrivandet och finna inspiration och nya vackra platser att fotografera. Jag hoppas på att finna mer glöd till skolan. Jag hoppas på fler lugna stunder, med en bok i handen, ett block och en penna, musik i bakgrunden eller bara ligga i min ensamhet och filosofera om allt och inget. Precis så vill jag ha det.
Bara jag
Jag hittar inte orden idag. Delete har redan använts alldeles för flitigt känner jag. "Kom igen nu, Ida, hur svårt kan det vara?" Svaret är att det kan vara riktigt svårt att få till det, så som jag vill ha det... Men jag antar att det bara är jag, som vanligt.
Jag är inte så mycket för det här vanliga, regular blogginläggen, rösta på min nellysko, var med i min tävling, det här har jag gjort idag, det här har jag shoppat idag, titta på det här youtubeklippet eller titta vad som kom med posten idag. Det blir för min del väldigt, väldigt tråkigt och får mig att skaka på huvudet och vandra vidare. Jag är mer för djupa, känslosamma blogginlägg som sätter spår i männsikor. Så släng bort den där ytligheten och tillsätt lite mer känsla i det hela. Det är bara min åsikt, men alla är vi olika.
Nu blev det här inlägget inte alls som jag hade tänkt mig. Men det är väl så det är ibland. Det är ändå inte särskilt intressant att lyssna på hur det går med flytten eller hur långt det är kvar tills vi lämnar Sverige. Jag tar det vid ett annat tillfälle istället. So long.
Från hjärtat
Jag önskar att jag kunde hitta rätt ord för att förklara den där känslan. Som jag befinner mig i just nu. Senare håller du min hand i din och jag behöver inte längre några ord. För den där känslan är större än alla ord i hela världen. När du sjunger faller alla bitar på plats. Att vi är på väg någonstans.
Såhär lät det medan ångesten kom ikapp
Tänk om de mörka molnen som just nu håller på att segla in över stan, kunde tappa lite regn. Åska och blixtra lite. För min skull.
...
Det finns ord som ingen orkar läsa. Människor som ingen ser. Det finns meningar du aldrig skulle förstå. Tänk hur många liv som finns runt omkring oss. Med hopp och drömmar. Brustna hjärtan och sorgliga livsöden. Familjeglädje. Familjesorg. I den här stan hälsar man inte på nån. Man vandrar vidare och skapar sina egna drömmar. Ignorerar. Hoppas. Och faller. Då och då. Jag skulle vilja veta mer om dig, dig och dig.
...
1. Skapa en diktbok med fotografier 2. Flyga luftballong 3. Skriva en roman 4. Lära mig spela gitarr
5. Upptäcka nya spännande platser och lära mig nya språk 6. Se dig spela live på en scen.
...
(Den här bloggen skulle verkligen behöva en ny design)
Mitt allt
Du är lite som jag
mer som du
och tillsammans är vi förlorarna
som övervinner allt.
(...)
Vi var dömda av Rocken
Grannen kom förbi och böt några ord. Jag nickar mest. Det är mycket prat om lägenheterna här, om att de ska säljas. Det kom lägligt, med tanke på att vi ändå tänkte flytta. Livet blir finare för varje dag som går. Jag möter nya dagar med ett leende på läpparna. Jag vaknar bredvid en varm kropp och utvilade ögon, av att en solstråle letat sig in mellan persiennerna, som för att tala om för mig att en ny dag är här. Det är lätt att glömma bort att vi inte ska stanna ibland.
Nerverna spelar mig ett spratt då och då. Hur ska det gå? Kommer vi hitta någonstans att bo, när vi kommer dit? Hur ser det ut? Hur kommer det gå med språket? Det finns mycket man skulle kunna oroa sig över. Men jag väljer att inte göra det. Jag glömmer bort att längta ibland. Sen slår tanken mig och ett leende smyger sig fram.
De senste dagarna har jag börjat se det fantastiska med Sverige. Jag antar att jag varit för hemmablind, för mitt eget bästa. Idag badade jag i solstrimman från kvällssolen och blickade ut över industristaden med droppande hår. Himlens färger var dova och lilatonade och stadssilluetten, påminde mig om att vi alltid är välkommna tillbaka. När vi är redo.
Jag förstår. Och tänker att allting ordnar sig tillslut. Funkar det inte, kan vi alltid komma tillbaka hit. Right?
Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden
Det står vissnade midsommarblommor i vardagsrummsfönstret. En känsla av melankoli ligger som et täcke över mig och den här lägenheten idag. Jag skulle önska mig regn istället för värmebölja just idag. Det kommer sluta med att vi tar bilen till stranden ändå. Jag känner mig själv allt för väl. Ibland.
En trave olästa böcker med dammiga omslag lockar mer. Några timmar planlöst trixande i Photoshop, skulle inte heller vara helt fel. Eller några timmar framför Word. Jag skulle kunna skapa nya dimensioner idag. Bristen på trosor och smutsiga sängkläder försöker intala mig att vi behöver slänga i en tvätt i maskinen. Och tvätten från senast, ligger i högar. Dammråttorna på golvet har nog också någonting att säga. Och flyttlådorna som måste fyllas. Nångång.
Det skulle faktiskt vara skönt med en regnig dag, sådär mitt i allt. Jag behöver känslan av att kunna göra ingenting. Det finns en viss ångest i solsken. Ibland. Jag skulle behöva hörlurar och en ipod för att koppla bort världen en stund. Med Kents nya album i öronen som ger mig rysningar i hela kroppen. Då kanske jag skulle klara av en dag i solen.
Varje gång du möter min blick så vet jag vem jag är
Stearinljusen tindrar på vardagsrummsbordet, tekoppen är halvfull, en plats i solen, agerar bakrundsljud. Vi har burit ut madrassen till vardagsrummet. Ett lördagspåhitt som visade sig vara en bra idé. Nu behöver jag inte se spöken i garderoben om nätterna. Jag har nog aldrig tyckt om att vakna i sovrummet i den här lägenheten.
Mina bildhögar växer sig större, minneskort efter minneskort blir fullt och jag har slut på redigeringskrativitet. Jag är inne i en det-är-roligt-att-fota-men-inget-mer-period. Men jag ska försöka få ordning på virrvarret och fälla en bildbomb från de senaste dagarna, som vi har spenderat i en stuga vid en liten sjö. Mitt ute i skogen. Ett riktigt smultronställe.
Dimman har legat som ett täcke över sjön när solen vaknat till liv om nätterna, knotten har varit ettriga om senkvällarna, vattnet har varit ljummet alla tider på dygnet, glas har fyllts med vin, skratten har ekat genom skogsbrynet, diskussionerna har varit djupa och lätta, på dagarna har vi spelat kubb, vandrat runt sjön, grillat, läst böcker, fotograferat och tagit vara på lugnet. Jag kommer alltid att minnas den där känslan.
Ps. Jag älskar dig
Jag har inte så mycket att visa.
Eller säga.
Jag längtar och väntar. Ni vet på vad. Så länge försöker jag göra det bästa av nuet. Det går framåt varje dag.
Just the way it is
Mina ord har svårt att hitta rätt nu för tiden. Men det är väl så det är ibland. Men jag gillar inte att lämna dagar utan spår. Jag vill kunna sätt ord på allt. Märka med penna. Men när det är sommarlov och längtan efter någonting större är stor är det svårt att ta andningspauser och faktiskt sätta sig ner och reflektera över vad som faktiskt händer. Här och nu.
Dagar har passerat och ena stunden har jag legat på en filt, solat, badat och grillat ute i naturen. En annan stund har jag suttit på mammas balkong med ett glas rödvin och filat naglarna, en annan dag satt jag på mammas balkong och läste Bröderna Lejonhjärta. Ikväll har jag ätit glass och tittat på film i Linneas säng. Tidigare idag åt vi lunch på Gränden, letat bikini med Sara och fikat på Chicio. Livet händer just nu. Och jag är smått överlycklig.
Du sa rädslan den går över men den där oron stannar kvar
Det är tur att jag har lysande tangenter, så jag kan se vad jag skriver utan att behöva ha lampan tänd. Jag försökte somna nyss. Mina fötter är iskalla. Fåglarna har vaknat till liv. Ljuset börjar sippra in genom de nerdragna persiennerna. Jag blir alltid störd, på ett eller annat sätt. Det är nog inte meningen att jag ska sova innan du har åkt. Tio minuter kvar. Sen kommer jag kunna somna. Men den där oron stannar kvar..."
Jag skulle vilja veta hur det känns att vakna mitt i natten utan att sakna dig. Jag skulle vilja veta hur det känns att vakna bredvid en pojke med rufsigt hår, en utvilad blick och med godmorgonfrasen mellan våra läppar. Jag skulle vilja veta hur det känns att kunna somna samtidigt som dig. Känna dina fingertoppar mot min nakna hud, din andedräkt mot min hals, den där pussen på kinden och höra godnattorden i mitt öra, utan att veta att din sida snart är tom. Sovrummet ser helt annorlunda ut när din trygghet inte finns där. Jag ser saker som inte finns. Drömmer obeskrivliga drömmar. Vaknar och tror att jag är någonannanstans. Jag skulle vilja veta hur det skulle kännas i min själ utan oron om att du kör bil på nätterna. Jag skulle vilja veta hur du skulle må. Det är så mycket jag skulle vilja veta...
Snart kommer sängen att värmas upp av två kroppar varje natt. Precis som det ska vara. Och vi kommer att vakna bredvid varandra på mornarna. Jag kommer att se lättnaden i din blick. Hur tyngden försvinner från dina ögon. Snart ska vi ta igen alla tomma nätter och ångestfyllda mornar. Snart. Så. Jag vet att det bara är nio nätter kvar nu och jag ser glädjen i dig när du pratar om det.
Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner
Nu väntar sommaren på mig bakom husknuten. Du och jag. Fem år senare. Där allting en gång började. Jag längtar till den dagen då vi ligger ensamma i gräset och ler mot varandra. Vi säger ingenting för vi vet redan vad vi tänker. Det är bara arton nätter kvar nu, tills trapphusen ekar tomma efter att du tagit dina sista steg. Du kommer föralltid att vara min hjälte. Det finns inga ord som kan förklara lättnaden efter två år av slit som har satt båda våra liv på prov. På helt olika plan, men ändå. Snart är det över.
Vi ses snart.
Stjärnor, syrener, eftersnack, ljusstrålar och sömnlösa nätter
Natten kom. Morgonen kom. Ljuset kom. Solstrålarna lös rakt in genom pesiennerna och målade mönster på våra ansikten. Jag kisade, drog täcket över huvudet, drog för gardinerna tills tankarna snurrade runt och vinbruset börjat lägga sig. Skrivblocket låg bredvid mig på nattduksbordet och jag behövde inte ens tända lampan för att se raderna. Bläcket sipprade fram ur pennan och mina iaktagelser tog form.
"Det börjar bli ljust ute. Fåglarna kvittrar. Du snarkar. Jag ligger vaken och tänker. På att taklampan ser ut som en jordglod och på att jag glömde sätta syrenerna i vatten. De som jag plockade på vägen hem från stan, medan du hoppade i en fontän. Vi dansade på lysande stjärnor också. Det brukar vi göra när vi går hem från stan.
Nyss satt vi i hallen med Sara och Häger. Kisspaus blev till eftersnack. Jag älskar eftersnack, det är så mysigt att sjunka ner mot väggen på golvet och pratar bort flera timmar, när man egentligen är på väg hem. Samtalen blir djupare. Huvudet snurrigare och känslorna starkare. Det var Saras dag idag.
Tänk att det redan är ljust. Träden svajar lätt i vinden. Det är tyst. Jag hörde några skratt nyss eka mellan husen. Människor som är påväg hem några timmar försent. Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket om hur min vecka varit. Men man skulle kunna sudda ut den från almanackan, utan att det skulle märkas. Timmar, dagar, veckor, månader har lämnats tomma, utan minnen, utan stolthet, utan glädje, den senaste tiden. Borta. Dagar som jag borde ta tag i mig själv har jag istället sjunkit djupare. Jag har en tenta jag måste ta tag i, men jag står oförmögen bredvid och tittar på när timmarna går upp i rök. Fem dagar kvar."
Det skrev jag klockan nolltreförtiofyra inatt. Efter det såg jag solens alla stadier komma och gå tills det att jag somnade halv åtta. Då hade hoppet försvunnit ur mina ögon och ångesten planterat nya frön. Trots allt har dagen sipprat förbi hemma hos världens bästa mammor. Nu måste jag fokusera på en dag i taget. Ny vecka. Ny månad. Nya steg. Imorgon ställer jag klockan tidigt och håller tummarna på att jag kommer upp.
En tomhet som kvarstår
...
Det åskade nyss. Regnade. Vi sprang mellan Galleriorna. Vi klarade oss ganska bra. Jag köpte en klänning som jag antagligen kommer att lämna tillbaka. Nu äter vi godis och vindruvor. Tittar på Talang. Ibland behövs inte mer än en famn och en kopp te. Ibland behöver jag mycket mer än så. Just nu dunkar inte mitt hjärta lika hårt. Jag är lugnare. Det är fredagkväll och jag undrar varför mina dagar är lika tunga som bly. Utan anledning.
...
Det är så mycket som jag vill skriva. Som jag tänkt på hela veckan när internetrutan blinkat tom, nu när jag har chansen är jag lika tom som vita pappersark. Jag skrev i min skrivbok en dag. Men det är en hemlighet.
Svarta dagar följs av vita nätter
Du åkte nyss. Jag lyssnar på röd.
Jag målar upp bilder i mitt inre och försöker se in i framtiden. Hur jag förändras. Hur jag blir hel. Hur vi står sida vid sida. Du lämnar spår efter dig och jag saknar redan din andedräkt. Just nu skulle jag vilja ha en puss på munnen. Jag kommer nog inte kunna sova utan dig. Jag leker med takarna. Vi sitter på en balkong i Barcelona. Vi dricker vin och andas solsken.
Ikväll har vi strosat. Jag älskar att strosa. Efter en svart dag, har kvällen varit underbar. Speciellt de senaste timmarna. Vi har promenerat med syster. Pausat i lekparken. Gungat högt i skenet från gatlyktan. Jag gillar det gula ljuset som lyser upp världen på natten.
Tänk att det blev en fin fredag tillslut...
Jag har tur som har dig i mitt liv.
Tjugonde maj
Två fåglar flyger över himlen. Ett flygplan ekar lite längre bort. Världen är gråmulen, men grönskan och sommarkänslorna väger just nu mycket tyngre. En humla svischar förbi. Du och jag sitter med varsin dator, på vår pyttelilla uteplats. Med mina turkosa naglar försöker jag skriva någonting som omvärlden skulle kunna förstå. Men det är svårt att förklara hur det är att vara jag. Jag älskar livet samtidigt som jag hatar det. Jag hatar att sova länge på dagen samtidigt som jag älskar att vara uppe långt in på småtimmarna. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men det får vara bra så. Förhoppningsvis har jag fotat upp en filmrulle idag. Min första. Jag vet inte om jag vågar framkalla den. Samtidigt är det helt fantastiskt att det går att sitta ute i bara en tunn tröja när klockan snart är nio.
Sommarnattsluft
Jag lägger mig arm på din och säger godnatt. Du är sval och mina fingrar är varmare, precis som det ska vara. Jag är varm när du är kall.
Nätterna har förvandlats till sommarnätter. Staden sover. Och jag sitter vaken. Vi var ute och promenerade nyss, det var tyst och fridfullt. Det är inte förrän nu jag vaknar till liv. Jag har inga vanliga dygn längre, det har blivit så med tiden. Jag skulle bara ligga sömnlös och vrida på mig, om jag skulle försöka sova. Istället lyssnar jag på musik ur mina hörlurar, ser dig sova en kort timme, skriver ord efter ord för allmän beskåda och andas in nattluften från ett öppet fönster. Jag har alltid kännt mig mer levande på natten.
Annars har jag sovit bort alldeles för många timmar under dagen, skrivit klart min essä och strosat runt på stan med min analoga systemkamera. Utan resultat dock, det visade sig att filmen inte tog. Trist. Men jag ska försöka få till det med lite experthjälp senare i veckan. Vi gick och satte oss i parken med en ben&jerrys-bytta isället. Jag tror jag är kär i sommarkvällar och sommarnätter. Tänk att det är så lätt att glömma, från år till år. Jag har aldrig varit så lycklig som när vi hade sommarnätterna för oss själva tvåtusenfem. Tänk att det snart är fem år sedan...