Tiden har sin stilla gång. Jorden snurrar runt solen i samma takt. Alltid i samma takt. Ändå kan 365 dagar kännas mer eller mindre långa, eller meningslöst korta. Ibland känns det till och med som att tiden står still.

Jag satt och väntade på dig någonstans där tiden för länge sedan slutat passera. Där 24 timmars dygn, 7 dagars veckor och 365 dagars år inte längre existerade. Jorden snurrade inte längre, varken kring solen eller runt sin egen axel. Klockorna tickade inte så där stressande på köksväggarna och de tjöt inte heller tidigt om mornarna. Här var allting kusligt stilla, tyst som på natten mitt på dagen och ingenting påminde om den moderna verkligheten som vi en gång kom ifrån. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade väntat när du dök upp bakom husknuten, med ditt pojkaktiga leende och solblekta hår. Du bjöd mig på fika i trädgården. Du sa att din mormor hade bakat hembakta kanelbullar och på bordet stod en tillbringare fylld upp till kanten med iskall svartvinbärssaft. Det var en varm sommareftermiddag och min blommiga klänning fladdrade lätt i de ljumma sommarvindarna när vi gick över gräsmattan för att slå oss ner på de vitmålade stolarna under det gröna parasollet. Vi drack saft och åt bullar som små barn och senare låg vi i gräset bland tusentals tusenskönor och tittade upp mot himlen där några bommullstunna moln seglade förbi. En hop fåglar bildade vackra formationer. Du trevade efter min hand i det decimeterlånga gräset och vi vinklade huvudena mot varandra och log, så där som bara nykära kan. Du sa att min hud var len som siden när du smekte undan en hårslinga från min kind.

Du pratade om kroppsdelarna på engelska och frågade mig om jag visste namnen. Dina fingertoppar smekte över min underarm, det kittlades lite. Mina ögon hade fastnat på en fläck på väggen ovanför teven. Jag hade nog aldrig suttit så stilla i hela mitt liv. Det var som att min kropp sov. Förutom ett hugg i bröstet, som aldrig ville försvinna. Du fick mig att le lite över ett av de där namnen och drog undan en hårslinga som hade trillat ner framför ena ögat. Allt var så stilla. Som att världen gått i ide. Jag skulle vilja vara en björn under vinterhalvåret, falla i vinterdvala när världen blir mörk och kall och inte vakna förrän isen smälter och vitsipporna blommar. Jag undrar hur det känns att vakna efter så lång tid. Du säger mitt namn och jag rycker till. Jag önskar att vi kunde gå i ide tillsammans, sa jag. Du tittade på mig och svarade med lugn röst: Jag skulle göra vad som helst med dig. Jag sov oroligt den natten, vaknade flera gånger, pratade i sömnen och drömde mardrömmar. Trots att du höll om mig, kände jag mig inte trygg. Trygghet och kärlek var för mig långväga uttjatade begrepp som inte längre existerade. Men jag var ändå glad över att du låg där, på din halva av sängen, lite närmare min och andades i min nacke. För då visste jag åtminstone att jag inte var ensam och det var det viktigaste just nu. Jag räknade dina hjärtslag och somnade igen någonstans efter 173.

Jag gick längst ån och tänkte på dig idag. Samtidigt som jag nynnade med i refrängen till din nya låt och log försiktigt mot ett gammalt par som såg sådär riktigt lyckliga ut. Sedan så tänkte jag att det kunde vara vi en dag.

...

När jag gick hem kom jag på mig själv med att le när jag såg en lövhög dansa tillsammans med vinden. Löven virvlade runt i en virvelvind. Det var en vacker syn.

Våra blickar möttes där ljuset bröts mellan en kall och en varm glödlampa.

...

Du rökte gröna LM, första gången vi kysstes.

Det kändes som att hela världen skrattade åt mig. Jag vill bara skrika rakt ut.

...

Våra ansikten möttes och hans leende ristades in på min näthinna. Det var det första jag såg på morgonen när jag vaknade i fortsättningen och det sista jag såg innan jag somnande.

På begravningen var jag klädd i en svart klänning som alla andra. Jag brukade aldrig använda klänning. När orgeln tystnade och alla lagt ner sina sångböcker var det min tur att gå fram till altaret och läsa mina rader. Jag läste tyst medan tårarna föll och när jag kom till sista meningen var bläcket så utsmetat att jag inte kunde urskilja bokstäverna. När det var dags att ta farväl stod jag framför kistan längre än någon annan. Jag försökte behärska mina tårar men de gick inte att håll tillbaka, farväl, farfar, jag hoppas hon väntade på dig, jag älskar dig, viskade jag och pussade på rosen innan jag överlämnade den. Jag tror inte att jag hade varit ledsen på riktigt innan den dagen.

Den våren förblev mörk. Jag stannade inne. Försökte undvika blickarna i skolan. Jag hade bara en sak i fokus.

Flykt.

---

Det som höll mig vid liv var kameran, musiken från din gitarr, mörkrummet på skolan och mitt hemliga poesiblock. Det som sakta tog död på mig var för många gröna Marlboro, för få timmars sömn och för mycket rödvin. Jag var inte som andra tonåringar, som sprang runt med olika killar och gick på disco, jag höll mig för mig själv. Jag var nog rätt ensam, i alla fall ensam nog för att kunna höra kylskåpet surra om nätterna och när grannarna hade sex på övervåningen. Inte ens om jag höll för öronen och blundade riktigt hårt, upphörde surret eller ljuden från passionerat sex.

Jag var den enda i min klass som inte grät på studenten. Egentligen så kände jag ingen av dem. Deras ansikten var förutsägbara och deras blickar brände i nacken. Jag var aldrig som dem. Jag var ingen. I huvudet var jag redan långt innan på väg därifrån. Från skolgården, deras falska leenden och alla förutfattade meningar. Jag sprang hem den dagen. Mina ben svävade fram. När jag kom in på mitt rum låg jag i sängen hela eftermiddagen och lyssnade på Creep med Radiohead. Det var ingen dag jag ville fira. För mig var det en dag precis som alla andra.

Klockan närmade sig halv elva när han ringde på dörren. Jag fixade snabbt till håret framför hallspegeln och rättade till klänningen innan jag öppnade. Han log mot mig när jag öppnade dörren. På sig hade han ett par tajta svarta jeans och en grön parkas. I högra handen höll han en tygkasse från biblioteket fylld med öl. Han gav mig en varm kram och viskade grattis innan vi gick in och satte oss i soffan. Jag fyllde upp mitt vinglas till bredden medan han knäckte en av sina öl.

”Läser du alla dessa böcker?” Frågade han och fäste blicken på bokhavet framför oss.

”Definiera ordet läser? Jag bläddrar mest, det är min farfars gamla.”

”Shit, jag gillar verkligen din farfar, ser man på, Nietzsche, jag älskar Nietzsche” sa han och lyfte upp boken och studerade framsidan. ”Men vem spenderar sin födelsedag på det viset?”

Jag ryckte på axlarna, ”en ensam flicka som inte känner någon”, sa jag och drack några klunkar av vinet.

”Du har inte lust att gå ut eller så?”

”Om du inte har någonting emot det så stannar jag gärna här. Du har en hel del att berätta, du har väl inte glömt det?” sa jag och log ett oemotståndligt leende.

”Vilken tur att det är din födelsedag idag då”, sa han skämtsamt.

Han funderade en stund innan han hittade rätt ord.

”Vad vill du veta?”

”Jag hade verkligen klurat ut en hel hög med frågor, men nu står det still”, sa jag fundersamt och vilade huvudet mot mina handflator.

”Jag vet inte om det finns någonting att berätta, mitt liv är ganska trivialt och mediokert”, sa han och tog några klunkar av sin öl innan han fortsatte att berätta, ”jag studerar sista året i diplomati, går en fotokurs, dricker för mycket öl, har en alldeles för nihilistisk världsbild och bor tillsammans med en killkompis.”

”Vadå trivialt? Diplomati, det låter ju jätteintressant, hur kommer man på något sådant?”

”Ingen aning. Jag har alltid drömt om att glida omkring i en av de där svarta bilarna med blå registreringsskylt, flytta utomlands och jobba på en ambassad”, berättade han.

När vi kom ut hade regnet upphört och staden låg sådär stilla igen. Luften var frisk och endast ett fåtal droppar lyckades ta sig igenom den nattsvarta himlen. På gatorna låg stora lövhögar dränkta i regn och vi plockade upp en varsin cigarett ur fickan.

”Jag har aldrig gillat att fylla år”, sa jag och sparkade lätt på en lövhög intill trottoarkanten och drog ett djupt bloss och tittade upp mot Johannes som gick precis bredvid. ”Jag gillar inte att få saker…”

”Jag tror jag förstår hur du menar…” sa han.

”Du borde inte umgås med mig, jag kommer att smitta dig med min depressivitet”, sa jag tyst och fimpade cigaretten.

”Ingenting fastnar på mig, oroa dig inte”, sa han. ”Dessutom är den inte så farlig som du tror att den är…”

”Ska vi ta en öl någonstans, klockan är fortfarande bara halv ett? Jag vet ett ställe här i närheten som jag skulle vilja gå till”, föreslog jag.

”Vill du det så”, sa han. ”Det är fortfarande din födelsedag, eller nästan i alla fall.”

Vi beställde en varsin öl och tog plats vid baren. Lokalen var ganska liten och ett dunkelt ljus sipprade fram från ett fåtal lampor i taket. Det var ganska folktomt och musiknivån var precis lagom för att kunna föra ett normalt samtal. Vi satt tysta en lång stund innan jag bröt tystnaden.

”Jag har alltid velat fjällvandra”, sa jag, tog ett nytt andetag och fortsatte. ”Men om jag väl skulle lyckas ta mig upp på toppen av ett berg skulle jag aldrig vilja gå ner igen, jag skulle aldrig mer vilja återvända till den här sorgsna världen. Jag skulle vilja stanna där förevigt, ligga vaken om nätterna och leta efter stjärnbilder på natthimlen, sova under bar himmel och älska tillsammans med någon jag tycker om. På dagarna skulle vi fiska och jag skulle kunna sitta i flera timmar och bara skriva. Låter inte det underbart?”

”Visst låter det underbart och antagligen skulle det vara det ett tag, men tror du verkligen att man aldrig skulle vilja återvända?”

”Jag skulle inte vilja det, tänk att vara så fri. Du kan göra precis vad du vill på dagarna, utan att känna dig annorlunda eller dum för att du inte gör någonting vettigt”, sa jag lyriskt.

”Jag måste nog även göra vettiga saker för att tycka att livet känns meningsfullt”, sa han. ”Men jag förstår din tanke.”

Jag suckade lätt och drack en stor klunk öl. ”Alla är alltid så realistiska…” klagade jag.

”Alla har inte förmågan att kunna drömma sig bort som du”, sa han.

”Min roman kanske äntligen skulle bli färdig om jag befann mig på toppen av ett berg…”

”Skriver du en roman?”

”Jag försöker, men det går inte så bra utan berget”, log jag.

Han skrattade lätt.

/2010-09-29

"”Jag älskar regn”, förklarade jag och lyfte blicken från kartongen med skivor och fastnade framför hans leende. ”Jag hade inget paraply…”"

"Jag kommer ihåg att jag var den enda som var genomvåt på spårvagnen hem och att alla tittade på mig. Jag kommer ihåg att jag skrev mitt namn på rutan extra stort och ritade ett hjärta under med datum och allt. Jag älskade regnet från och med den dagen. Jag dansade på gatorna och när jag kom hem skyndade jag mig in för att sätta på cd-skivan. Jag längtade efter musiken. Jag kommer ihåg att jag satt på golvet bredvid stereon hela kvällen och bara lyssnade. Tills jag vaknade morgonen därpå av ljuset som strömmade in genom persiennerna."

"”Jag älskar den, jag bara älskar den så himla mycket”, utbrast jag dagen därpå i samma lilla trånga skivbutik mitt framför hans ansikte. ”Den är perfekt!”"

Natten är min bästa vän ibland.

Nu ska jag försöka sova lite.

Sov gott.

Nattlinnet föll till golvet. Vitt och spetsigt. Oskyldigt. Sensuellt. I sängen bland mina vita tvåveckorslakan ligger han inlindad mellan täckena. Hans mörka rufsiga hår mot kudden. Hud överallt. Jag sätter mig på sängkanten och tar hans hand som vilar mot madrassen. Knyter fingrarna och kysser våra sammanflätade händer. I ögonvrån kan jag se hur hans läppar bildar ett leende i det svaga ljuset från nattduksbordet. Natten är på ingång. Jag kryper ner vid din sida, lindar in mina ben i dina och lyssnar till dina andetag som går i otakt och pressar min kropp mot din. Imorgon skulle din sida vara som ett blankt papper. Tomt och obetydligt. Jag skulle återigen vakna ensam och det som hänt ikväll skulle endast vara små minnesfragment ur en dröm.

På golvet ligger en svart strumpa. Alldeles för stor för att vara min egen. Han måste ha glömt den när han i all hast tagit på sig kläderna tidigt imorse. Jag slänger en kort blick på klockan. Tjugo över tio. Det hade inte varit en dröm ändå. Han hade verkligen varit här. Kysst mig i nacken och smekt mig längst ryggraden. Jag ville inte kliva ur sängen. Kökets ensamhet, tomma kylskåp och kritvita väggar känns som ett slag i ansiktet. Det är ingenting jag vill möta en lördagsmorgon, efter en passionerad natt. Nybakat bröd, en röst som uttalar mitt namn och viskar god morgon, en smekning på kinden och doften av nybryggt kaffe, skulle vara mer logiskt. Jag slänger motvilligt av mig det varma täcket, som fortfarande har en klen lukt av raklödder och sätter mig på sängkanten. Nedanför sängen står mina tofflor och där bredvid ligger mitt spröda nattlinne och påminner mig åter igen om natten.

"

Jag satt och skrev hela eftermiddagen och kvällen igår. Fastnade totalt. Jag älskar att skapa karaktärer, hitta på historier om männsikor, leka med deras känslor, para ihop den och den. Varför gör jag inte det oftare? Det känns lite som att jag har gömt mitt riktiga jag bakom en massa fotografier och dikter, fast mitt egentliga jag skriver långa berättelser och har författardrömmar. Det var så allting började, från början. Jag skrev historier, hela tiden. Jag har verkligen alltid älskat att skriva. Fotona och dikterna är bara någonting som blev till i och med bloggen. Det är inte min stora passion. Även om jag gillar det också...