Tiden går så fort när man kommer hem, när allt fortsätter som vanligt. Vardagsstressen kommer sakta men säkert krypande under eftermiddagen, när eftermiddagsfikan är slut, när den andra tvätten snurrar i tvättmaskinen och när golven är sopade och moppade, när disken är diskad och när middagen står på bordet. När man borde öppna böckerna och koppla på analystänket, men när man inte vill någonting annat än att bara sätta sig i soffhörnet, dricka te och gå igenom helgens alla minnen i form av raw-filer. Men jag försöker hitta tillbaka till stillheten som fanns inom mig i helgen och intalar mig själv att morgondagen är en mycket bättre dag för studier. Jag tror att jag behöver en dag att landa på när jag kommer hem innan jag kan sparka igång verkligheten igen. Herr Winnerbäck har gjort sitt under kvällen och nu ska jag krypa ner bredvid världens finaste och titta på film. Imorgon behöver jag all tänkbar energi för att orka ta tag i livet igen. Jag ska klara det här.

Bergstopparna breder ut sig runtomkring oss, vi ligger i gräset på en blomsteräng och jag kan inte tänka på annat än en scen ur barndomsklassikern Sound of Music. Världen är alldeles stilla. Det enda ljud som tränger igenom den ändlösa tystnaden är fågelkvitter och syrsorna i gräset. Vi återvänder till samma plats i solnedgången. Du spelar melodier på din gitarr i takt med att solen färgar allt den vidrör i en rödaktig nyans. Vi kysser varandra samtidigt som solen försvinner bakom bergstopparna och jag önskar att jag kunde stanna tiden och stanna där för evigt.

Jag tror att en del av mig blev kvar där, bortom verkligheten, bortom vardagsstress och ångest, bortom tiden, bortom allt. En dag hoppas jag på att jag hittar ett liknande ställe att slå mig till ro på...

(Ps. Tack för att ni finns där ute och tror på lilla mig. Ds.)

Jag vet inte vad jag ska säga. Mitt huvud snurrar i takt med ångestens dagliga besök. Jag försöker att stå på stadiga ben, men jag kan inte hålla balansen särskilt länge. Jag känner mig hopplös och värdelös men framförallt orklös. De sista skoluppgifterna ligger orörda och jag önskar att jag kunde stanna tiden. Men jorden fortsätter att snurra i samma takt oavsett om jag behöver mer tid eller inte. Snurrandet tar ingen som helst hänsyn till ångest eller andra känslor som man inte kan rå över. Jag är på väg att sumpa allt igen.

För att tänka på någonting annat, flyr jag från kraven och stressen en stund. Vi tänkte spendera helgen tillsammans med Cornelia och hennes karl, långt uppe i bergen. I ingenstans. På vägen dit kommer vi även att göra ett stopp i Andorra. Är det någonting som får mig att må bra så är det att få komma bort och andas frisk luft en stund. Ha det bra så länge.

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra".

Pyjamasdagar som borde ägnas åt studier. Men som ägnas åt ingenting. Så som planlöst bloggläsande och designpyssel. Med Eldkvarn som soundtrack. En dag som bara är, varken bra eller dålig. Rufsigt morgonhår, frukost på sängen och Sverigepost på brevlådan, ett paket innehållande Marabouchoklad och Dammsugare. En dag som blir bättre och bättre, ju senare det blir och i takt med att utomhustemperaturen sjunker. Snart är det dags för eftermiddagsfika och förhoppningsvis skriver jag mina första rader på sista uppgiften i barn- och ungdomslitteratur ikväll.

Jag borde skriva. Uppdatera frekvent. Använda orden. Uttrycka mig. För det finns nog ganska mycket att skriva om egentligen. Men jag känner mig tom. Tom inför livet. Tom inför kreativiteten. Tom. Tom. Tom. Jag vill inte slösa all min energi på att skriva om känslostormar och ångestdagar i sängen. Men det kanske är det som behövs, för att jag ska hitta tillbaka till mig själv och livet. För att jag ska sluta hata mig själv och allt jag gör.

(Ps. Min älskling har brottats med stilmallar och html-koder hela kvällen. Om ni är intresserade så hittar ni honom här. Han har nämligen lovat att börja blogga mer frekvent. Ds.)

Om du åker tåg i tjugo minuter från Barcelona kommer du till en liten by som heter Castelldefels. Dit åkte jag tillsammans med Jonathan och Cornelia igår. Vi hade en helt underbar dag under en klarblå himmel, svalkande havsvatten, vågor, vattenmelon, glass och till sist en barfotapromenad längst den långa sandstranden i solnedgången.

Jag är inte den som låtsas när livet raserar. Det är svårt att stå stabilt ibland. Vilket inte är någon hemlighet. Och jag känner mig alltid lättare när jag fått ur mig skiten. Det kanske är lite som att dammsuga sitt inre på gammal smuts, ändå.

Jag har stundvis lyckats förtränga eländet (livet i allmänhet) idag. På en heldagspromenad med kameran och världens bästa kille. Om det blir så att vi stannar kvar i den här staden, så vill jag bo bortom Parc Güell, i ett område som heter Carmel. Eller någonstans i närheten av alla fina naturområden som gömmer sig där borta. Efter tusentals trappsteg, uppförsbackar, vacker utsikt och fin natur, hittade vi en affär där vi kunde köpa lite picknick. Jag blev själv förvånad när vi kom därifrån med tre små tetror Gazpacho, en baguette och en burk oliver.

Faller isär. Går sönder. Dör litegrann.

Gömmer mig under täcket. Gråter tyst.
När ingen ser mig.

Bygger upp mig själv, långsamt igen.

Återfall...

"Vet du vart jag kan köpa lyckopiller någonstans?"
Luften runt omkring mig är förorenad av ångest och förvirring.

Jag försöker andas, men får ingen luft.
Natten är bättre än morgonen. Jag sover lugnt. Ändå.


(jag känner mig patetisk.)
(vill inte känna så här...)

– Internet fungerar sämre än vanligt och jag kan inte ens minnas när vi hade en stabil internetuppkoppling senast. Hej, tokig var förnamnet.

– Jag känner mig allmänt nere.

– Gör inget annat än läser om dagarna och känner mig meningslös.

– Tänker att det var evigheter sedan vi träffade någon.

– Jag känner äntligen igen mig själv, i mörkt hår. Inte så tokigt, trots allt.

– Det jobbiga med att gå barbent är att man hela tiden måste tänka på att raka benen. Vilket jag verkligen inte orkar just nu.

– Jag och Jonathan har varit tillsammans i sammanlagt 69 månader idag. Det är lite fint om man tänker efter, trots att jag slutat skriva upp månadsdagarna i kalendern för längesen.

– Jag har skavsår på båda fötterna, men skulle mycket hellre gå än att ta metron. Damn you, Bballerinasandaler.

– Ska vi äta tortellini eller falafel?

– Skulle mer än gärna äga en scanner just nu, så att jag kunde visa upp några av bilderna som vi framkallade igår. Inte världens bästa resultat, men övning ger färdighet, right?

 

Det blir nog till att äta falafel, trotsa skavsåren och promenera till Plaça Catalunya med Vanessa, och stötta demonstranterna som campar i protest mot den dåliga demokratin i Spanien och förhoppningsvis dricka en öl på det. Dags att rycka upp sig…

Jag har skrivit otaliga inlägg den senaste veckan. Vridit och vänt på varenda liten bokstav för att beskriva en känsla som aldrig vill gå över.

 

Igår modifierade jag stilmallar och skickade in en ansökan till skrivarlinjen. Jag ångrar det sista. Jag vet inte om jag vill. Jag badade i badkaret, gick en promenad i månskenet och tittade ännu en gång på Norwegian Wood. Den var inte alls lika bra den här gången. Jag tror det var biomörkret, det fina sällskapet och ljudet som gjorde mig mållös senast.

Den passade inte alls i mitt vardagsrum.

 

Det blir alltid så här i maj.

Jag hann inte ens med månadsbytet. Jag lever fortfarande kvar någonstans i slutet av april. Jag fastnade någonstans i gränslandet mellan Sverige och Barcelona. Mellan två helt olika världar. Mellan två helt olika liv.

 

Jag tappar alltid greppet om livet, den här tiden på året.

I tenteamenstider. Jag satt med vidöppna ögon och stirrade på hemtentamen i fredags, två dagar innan inlämning. Panik. Följt av likgiltighet. Jag kan inte. Det går inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att skjuta upp den till resttillfället. Det får bli så den här gången. Jag har försökt fokusera på att jag kammade hem högsta betyg i en av kurserna den här terminen. Men jag känner nästan bara mer prestationsångest.

 

Idag sitter jag med solglasögon och korta jeansshorts ute i solen. Skriver ner raderna som försummats hela förra veckan och läser en ny bok. Jag försöker att leva. Med andra ord.

Tiden har sin stilla gång. Jorden snurrar runt solen i samma takt. Alltid i samma takt. Ändå kan 365 dagar kännas mer eller mindre långa, eller meningslöst korta. Ibland känns det till och med som att tiden står still.

 

Jag satt och väntade på dig någonstans där tiden för länge sedan slutat passera. Där 24 timmars dygn, 7 dagars veckor och 365 dagars år inte längre existerade. Jorden snurrade inte längre, varken kring solen eller runt sin egen axel. Klockorna tickade inte så där stressande på köksväggarna och de tjöt inte heller tidigt om mornarna. Här var allting kusligt stilla, tyst som på natten mitt på dagen och ingenting påminde om den moderna verkligheten som vi en gång kom ifrån. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade väntat när du dök upp bakom husknuten, med ditt pojkaktiga leende och solblekta hår. Du bjöd mig på fika i trädgården. Du sa att din mormor hade bakat hembakta kanelbullar och på bordet stod en tillbringare fylld upp till kanten med iskall svartvinbärssaft. Det var en varm sommareftermiddag och min blommiga klänning fladdrade lätt i de ljumma sommarvindarna när vi gick över gräsmattan för att slå oss ner på de vitmålade stolarna under det gröna parasollet. Vi drack saft och åt bullar som små barn och senare låg vi i gräset bland tusentals tusenskönor och tittade upp mot himlen där några bommullstunna moln seglade förbi. En hop fåglar bildade vackra formationer. Du trevade efter min hand i det decimeterlånga gräset och vi vinklade huvudena mot varandra och log, så där som bara nykära kan. Du sa att min hud var len som siden när du smekte undan en hårslinga från min kind.

 

Den natten sov vi i ett rum med rosenmönstrade tapeter och spetsgardiner, i en säng med ett hav av kuddar och broderade lakan. Du höll om mig hela natten tills några morgonpigga solstrålar letade sig in, i mellanrummet mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Du kysste mig försiktigt i nacken och viskade god morgon. Vi åt jordgubbar med mjölk i sängen och efteråt kysstes vi ömt bland kuddhavet och andades mot varandras halsar. På eftermiddagen sprang vi över ängar övervuxna av Blåklint, Timotej och Hundkex mot den klarblåa sjön, där solstrålarna fick ytan att glittra som små dansande kristaller. Vi badade nakna. Du höll om mig några meter ut i vattnet och sa att jag var ditt konstverk. Jag fnissade generat och lutade huvudet mot din axel. Om kvällarna tände vi små lyktor på verandan och spelade kortspel i varsin gungstol ända in på småtimmarna. Du drog några ackord på din akustiska gitarr, när natten blev för tyst. Jag imponerades över hur snabbt dina gitarrfingertoppar rörde sig längst med halsen och du missade aldrig en sträng. Nattfjärilarna svärmades omkring oss som åskådare. När det började klia efter för många myggbett smet vi in genom den rödmålade ytterdörren och återvände till sovrummet. I ett naturvitt nattlinne snurrade jag några varv innan du fångade upp mig i din famn och smekte mig över kinden. Du kysste mig längst nattlinnets spets och jag klamrade mig fast runt din hals. Mina fingertoppar vandrade lätt över de små fjunen bak i din nacke. Vit spets föll till golvet. Bomull likaså. Inlindade i varandras armar och ben, bortom tid och rum befann sig två svettiga tonårskroppar. Ihop klibbade, till ett.

Jag försöker leta rätt på alla fina bloggar som försvann från bokmärken när jag formaterade datorn. Varför är jag så dålig på att använda bloglovin', för?

--

 

Du klinkar melodier på din gitarr, det regnar, igen, vi har promenerat, tittat på Biutiful, ätit italiensk glass direkt ur kartongen och haft en allmänt mysig kväll.

Idag, klockan 12.43

Jag tror att det är lördag idag. Det känns som att jag helt och hållet tappat perspektivet på veckodagarna. Det är en mulen lördag, grannen under oss dammsuger lägenheten, Gamla Ullevi strömmar ur högtalarna, Jonathan köper croissanter på bageriet och jag försökte precis skruva upp mockabryggaren, dock utan resultat. Jag är lika mulen som vädret idag, låg och drog mig länge i sängen. Nu hör jag dig låsa upp dörren, du skramlar med nycklarna och tittar på mig med ett busigt leende i dörröppningen med två croissanter i händerna och säger god morgon.

Idag, klockan 15.48

Vi har sprungit runt i duggregn och jagat fisk. Från den ena butiken till den andra. Nu är vi äntligen hemma igen, med dagens fångst, efter att ha stått i fiskkön i fyrtio minuter (trots att det bara var fyra personer framför oss i kön). Vi tänkte mysa hemma ikväll, dricka lite rödvin och äta god mat. Läsa böcker eller glo på film. Skriva eller redigera bilder. Det låter som en fin lördagskväll, tycker jag.

Jag möter en svarthårig tjej i spegelbilden när jag staplar upp ur sängen med sömn i ögonen. Det blev lite fel när vi skulle färga det. Kastanj, stod det på förpackningen, inte kaffebrun. Det är en jäkla tur att jag faktiskt passar i mörkt hår. Men jag gillade ju min rödorangebruna-färg.

Jag försökte ett flertal gånger att lämna några rader igår. Men jag tappar hela tiden tråden och känner inte längre den där befrielsen som jag försökte sätta ord på en gång, när jag fått ner några rader:

Jag fyller tomma word-dokument med nonsens, för att få ur mig allt och inget. För att befria min själ från kvalmig luft och för att få se hur ens inre får ett sammanhang i en text. Ibland förstår inte ens jag hur allt hänger ihop. När känslorna bara väller ut på pappret. Men det svider inte i hjärtat längre och lungorna blir lättare. Det är som att dammsuga sitt inre på gammal smuts. Oftast känns det renare efteråt.

 

Det spelas blåsinstrument från en lägenhet lite längre bort. Tvättmaskinen från grannen ovanför tumlar runt. Jag har precis druckit upp mitt kaffe och vinkat av älsklingen och önskat honom lycka till på sitt spanskaprov. Jag är lite velig. Visste inte om jag orkade gå upp ur sängen eller inte. Men nu sitter jag i soffan och tar några djupa andetag och funderar på dagens klädsel. Det känns som klänningsväder idag...

En hyllningssång till Veronica Maggios nyaste album. Satan i gatan, fan vad bra hon är. Redigerar bilder från förra veckan, läser några sidor i Och allt ät förvridet och tänker att plugga, det kan man göra senare.

I en nystädad lägenhet tindrar stearinljusen på bordet och jag sitter äntligen i min egen soffa med en vit pläd över mig. Air och tevattnet agerar bakgrundsljud och jag njuter av lugnet medan Jonathan duschar och rakar sig. Det känns skönt att vara tillbaka där man hör hemma.

Jag har massvis med ord och bilder på lager, men jag vet inte var jag ska börja. Det har varit en lång dag i luften med duggregn, borttappade nycklar, kaffe hemma hos Moises, tack-för-att-vi-fick-låna-er-lägenhet-presenter på bordet när vi äntligen fick tag på nycklar att öppna lägenheten med. Efter det har det varit väskor som ska packas upp, golv som ska moppas och till sist har vi ätit middag med Cornelia på kvartersfalafeln.



Vi fick uppleva en väldigt fin tid hemma i Sverige. Vi fick se hur träden blommade ut, uppleva middagar på verandan och t-shirtväder, fina promenader bland vitsippor och mysiga kvällar med vänner och familj. Men på något sätt längtar jag inte tillbaka. På heltid. Två veckor var lagom. Det känns skönt att leva lite i skymundan. Nu ska jag dricka det där teet som kokat färdigt för länge sedan och krama min älskling. Vi hörs snart igen.