»
ta min hand och håll den hårt
innan vi tappar greppet båda två.

»
du flätar tiden och försker få den att gå ihop
med du misslyckas hela tiden.
du vet väl att den aldrig
räcker till ändå?

»
varför gömmer jag mig bakom boktäver
som är för stora för mig själv...?

»
kan du inte förklara så att jag förstår
en gång, sen lovar jag att sluta tjata.

Jag har lyssnat på Edith Backlund idag, därav citatet i bilden. I övrigt har vi bara njutit av livet. Varit en del av atmosfären. Jag har solat och läst fina rader och du har skrivit ner dina nya sångtexter i ett block från i början av femtiotalet som vi hittade på Enchants. Såhär lät det ett tag i parken:

Jag kan höra trummor en bit bort. Min blick har fastnat på ett par som tränar circuskonster och akrobatik. Själv funderar jag på hur man beskriver Timotej som fladdrar i vinden ovanför ett klövertäcke. Det är fint idag. En lite för perfekt söndag. I en lite för perfekt tillvaro. Jag gillar att alla är så enkla och bohemiska här. Det hör liksom till.

Igår färgade jag håret i en lite rödare ton och spenderade kvällen på en mysig cocktailbar några kvarter bort. Jag försöker sätta ord på tillvaron så gott det går, men det är en svår känsla att förmedla. Ibland önskar jag att ni kunde se det jag ser.

För att slinka in på någonting helt annat så hoppas jag för Sveriges skull att det blir regeringsbyte ikväll. Heja rödgrön! (ingen vill leva i ett kapitalistiskt samhälle, egentligen).

Jag somnar med ett pirr i magen
till din refräng, det var skönt att ha det sagt.
Som att klara upp en strid vi aldrig stridit.
Nu var tystnaden bruten.

Snart kommer livet att se annorlunda ut,
men mina minnen blir desamma,
Livet tar nya vändningar hela tiden.
Jag har lärt mig att det är så det är
att leva livet...

Vi hade ingenting att förlora. Ingenting att försvara. Vi blev dem som gick vidare. Jag kan sakna vissa stunder och jag längtar fortfarande bort. Men vem bli någonsin nöjd? Godnatt.

Klockan fyra klickade jag på skicka och min hemtenta flög iväg på rättning. Hejdå, språkhistoria! Nu är jag lite visare gällande språkepoker, gammalstavning, stavningsreformer och en hel del annat. Jag har också lärt mig att det är första och sista kursen i språkhistoria som jag tar mig an. I fortsättningen kommer jag att hålla mig till mina ämnesområden. Det känns mer hemma. Fast egentligen har jag nog aldrig känt mig särskilt hemma på högskolan. Det finns så mycket annat i livet än att samla poäng och vinna prestige. Jag önskar att jag kunde skriva mer om det här, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Kanske en annan gång.

Jag har ingen plan över hur jag ska lyckas i livet, men jag tror på att mina drömmar kommer att ta mig dit jag vill. Du sa en gång att livet inte går att planera för såna som vi. Jag tror du har rätt. För jag har aldrig varit särskilt bra på det. Livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Inte för mig åtminstone.

...

Vi fick en mysig eftermiddag, vi åt buffé på Frec Co (en ny favorit), köpte Valeriana på apoteket och nu är det dags att knyta på sig joggingdojjorna för att gå ut och springa en stund. Det börjar bli skönare på kvällarna här nu, vilket är perfekt för små joggingturer.

Klockan slog precis tolv. Det är vemodigt. Jag vill så gärna sova en hel natt, ostört. Men jag är rädd för att sova, för att ligga vaken, för tankarna som dyker upp, för ångesten som lätt hälsar på och för tårarna. Fast jag är nog ganska bra vän med tårarna, jag brukar bli lugnare efteråt. Jag vet inte hur sömnrubbningarna kunde dyka upp igen, helt plötsligt. Allting är en aning snurrigt just nu. För lite sömn och en hög med skolarbeten är inte en sån bra kombination. Jag hoppas verkligen att det går över...


bara för att jag gillar blåsippor så mycket.

De senaste dygnen har jag: ritat luftballonger på handleden, pussats i regnet, legat vaken en hel natt, tittat på stjärnorna från terrassen, sovit från åtta till ett, pluggat, pluggat och pluggat, blivit förvirrad, haft ihållande huvudvärk, druckit varm sagochoklad klockan fem på morgonen, pratat om mina lustiga tankar mitt i natten och jag blir lika glad varje gång du förstår mig, ätit Ben & Jerrys och pizza, läst 50 sidor i en bok, skrivit anteckningar, ritat moln och fåglar i mitt skrivblock och försökt leva så gott det går. Men ändå har tiden stått still, dagarna känns helt värdelösa när man inte kan sova på natten. Jag blir trött och lite ledsen. På allt, på samma gång.

Jag är hängig idag. Somnlösanätter har blivit rutin. Jag blir smått galen.
Vi kanske borde leta upp ett söndagsöppet apotek och fråga efter sömnmedel.
Jag orkar inte ligga vaken och vrida på mig hela nätterna längre. Tre nätter räcker.

Jag spelade gitarr tills det blev ljus ute. Sen somnade jag nångång vid åtta
och vaknade igen vid halv ett. Nu pysslar vi på varsitt håll.
Du byter strängar och jag tränar på mina fyra ackord som du lärde mig inatt.
Första versen och refrängen till Utan dina andetag, går på repeat.
men jag undrar om jag nångång kommer att bli duktig
(fast det var inte riktigt det som var poängen...)

Vi gick och la oss precis innan klockan tre. Ett tag känndes det som om den här staden adrig skulle gå och lägga sig. Jag hörde de ekande skratten, någon som klappade händerna och ljud från torget. Jag kunde inte förmå mig att somna. Timmarna gick. Ångesten kröp sig närmare och la sig bredvid mig på huvudkudden. Benen började klia. Världen hade tystnat. Du hade somnat till och från. Jag tror att jag väckte dig. Du viskade såja, älskling och höll om mig. Du visste att jag inte skulle kunna somna och föreslog att vi skulle sätta på en film. Du fixade allt som vanligt. Ps. I love you rullade igång efter mina önskemål. Jag grät mer än vanligt. Kände igen mig mer än vanligt. Och känslan av att jag kanske skulle förlora dig någongång fick mig att krypa allt närmre. Men du sa: Jag är fortfarande helt övertygad om att du kommer att dö innan mig. Och jag sa: Det hoppas jag verkligen!

Filmen är slut. Vi har ätit spagetti och tomatsås i sängen. Jag har skrivit ner mina rader som jag försökt memorera hela natten. Inlindad i mitt påslakan på övesrsta trappsteget och hört fåglarna viska godmorgon. Grannarna lämnar lägenheten, staden vaknar sakta men säkert till liv och jag har fortfarande inte somnat. Temperaturen börjar stiga, himmlen är redan blå. Dagen är här. Nu är bara frågan ifall jag ska försöka gå och lägga mig och sova några timmar eller vara vaken tills jag inte orkar stå på benen längre?

Jag vill skapa någonting. Någonting betydelsefullt. Någonting fast. Någonting som går att bläddra i. Jag vet att jag har tiden. Men jag vet inte om jag är redo.

...

I natt sov vi i varandras armar som om världen vore felfri. Och jag hoppades att känslan alltid skulle finnas kvar och att världen vore vackrare. Inte för att min värld är ful. Utan för att det finns så mycket ondska där ute som lätt hamnar i glömska.

Ibland är nog livet lite för bra.

Det finns så mycket vackert i livet
men ibland rasar jag samman
jag tror att livet kan vara för stort för mig ibland
att vissa saker händer lite väl snabbt.

Jag är inte ledsen längre
men ibland kommer alla känslor på en och samma gång
det är bara jag, sådan jag är
jag har lärt mig leva med åren
och stunderna är inte längre lika långvariga
det går framåt hela tiden
jag har lärt mig mycket om mig själv.

Jag kommer nog alltid förbli densamma
var på jorden jag än befinner mig
jag älskar livet här, det är bra för mig
jag känner mig mer levande
men det betyder inte att jag inte kan fastna
i negativa tankebanor och ångestladdade känslor,
de följer liksom med i mitt bagage.

Jag har alltid haft väldigt svårt att veta hur jag ska få ihop allt
livet är ett stort puzzel och det finns så många bitar som ska passa
jag har aldrig varit särskilt bra på struktur
det är nog därför det lätt blir kaos i mitt lilla huvud.

Jag har mått illa och tänkt alldeles för mycket idag.
Eller grubblat, är nog ett bättre ord.
På allt möjligt.
Men det väcker känslor och det är en bra sak.
Jag har insett att mycket av det som hänt det
här året har en mening och att livet precis har börjat.
Jag har kanske blundat för vissa saker tidigare,
ignorerat och inbillat mig att det inte är jag,
men jag är inte helt oskyldig.
Det vi hade var speciellt,
jag undrar vad det var som gjorde allt så komplicerat?
Gång på gång.
Tack för allt, tack för alla fina minnen.
När vi ses igen, kanske vi kan börja om...

Jag läste nåt om minnen och blev berörd. Men det kanske är försent. Att rädda någonting som varit trasigt länge. Ibland undrar jag om det bara är jag som tänker på det, eller om du också kan göra det ibland?



Jag har haft en väldigt konstig känsla sedan jag kom hit. Den är svår att sätta ord på. Jag har försökt flera gånger. Nu ska jag försöka igen. Jag är inte den som i vanliga fall saknar sånt som varit, eller sådant som jag sett förbi. Jag brukar inte vara den som ligger och grubblar på, hur det kunde ha blivit eller tänk om jag hade gjort si eller så. Det kanske är så att jag önskar att jag skulle ha lämnat ett annorlunda Västerås bakom mig. Att jag kanske borde ha ägnat mina sista timmar där hemma till någon annan. Att jag var för naiv och upptagen med mitt, att jag glömde bort det som egentligen betyder någonting. Att jag kanske skulle rest några extra mil för att prata bort några timmar med en person som inte är så olik mig själv. Att jag skulle sagt vad jag kände till dem som stod mig nära och faktaiskt mena det. Att jag åtminstone skulle sagt hejdå till er personligen. Att jag skulle sagt vi ses snart igen och veta att det faktiskt är sant från båda sidor. Men nu gjorde jag inte det. Kanske skulle ingenting blivit annorlunda. Kanske skulle jag haft samma känsla ändå. Men jag önskar att jag hade försökt.

Jag slåss med tanken på att hösten börjar närma sig där hemma, att skolorna slår upp sina dörrar och att sommarloven är slut. Här är det fortfarade högsommar och jag börjar inse att sommaren är långt ifrån slut för min del. Jag tror tanken börjar rota sig. Att vi ska stanna här. Jag tror jag blev rädd, för första gången sedan vi kom hit. Rädd för saknaden.

Om några timmar sitter jag och fikar med en vän. Tänk att vi möts i Barcelona av alla ställen. Det är stort. Jag kan inte låta bli att le och fascineras lite av livets alla vändningar. Samtidigt som livet här fortsätter att växa fast i mig börjar jag redan glömma bort den gråa trista vardagen där hemma. Jag vet att det finns en mening med den här resan. Den är bara lite svår att hålla fast vid. Vid ett senare tillfälle ska jag försöka förklara lite närmare...

Jag undrar om det är du som stör mig eller om det är jag som är alldeles för snurrig för formuleringar. Antagligen är det lite både och.

...

Vi satt på en bänk och betraktade omgivningen. Ett par spelade pingis. Två killar spelade fotboll. Barn lekte i lekparken. En hund jagade en boll. En liten tjej cyklade med stödhjul. Och runt omkring satt människor precis som vi och betraktade världen en sensommarkväll i augusti. Det är på väg att bli fullmåne och himlen var stjärnklar.

Du säger att du älskar det gula ljuset som alltid är utomlands. Det gör jag med. Jag gillar verkligen kvällarna här, det är då man kan andas lite bättre, fast temperaturen fortfarande ligger på tjugosju grader. Det är då människorna här tar med sig sina barn ut eller sätter sig på en uteservering och äter en bit mat. Jag tog med skrivblocket och försökte råda bot på min skrivkramp.

...

Dagen i övrigt har varit dimmig. Jag har varit svimmfärdig och sovit middag. Värmen slog ut mig, påvägen hem efter frukosten på Starbucks. Det är nu jag lever upp igen. När natten är på ingång...

Du släckte alla ljusen den natten
och jag minns varje sekund...



Jag viskar lätt med i refrängen. Stänger ögonen. Minnerna tar automatiskt med mig till den fjortonde juli. Till den hemlighetsfulla blicken, till det smygande leendet bakom håret och till den tillbakadragna hållningen. Textraderna får mig att skälva till och hennes lidelsefulla uttryck ger känslorna fullständig närvaro. Det är vackert. Så obeskrivligt vackert. Och jag känner igen mig i hela personligheten. I det där hemlighetsfulla, övertygande och magiska.

Nyss drack jag mintte. Med mycket honung i. Sedan vi kom hit har jag till och med honung i kaffet. Jag satt på mitt favorittrappsteg, lyssnade på regnet och skrev några hemlightesfulla rader innanför en röd pärm. Nåt om saknad och om ljus i okända fönster. Det var ungefär så lite jag hann skriva innan den där känslan tog över. Den där känslan som bara några få kan framkalla.

Regnet slår äntligen mot takfönstret. Dropparna bildar mönster. Jag har precis druckit lite te och upptäckt att tidningen jag köpte igår inte alls är spansk (som jag hade trott) utan italiensk. Men det gör inte så mycket, jag hade ändå inte tänkt läsa den.

Idag har jag varit riktigt seg, från det att jag öppnade ögonen tills nu. Jag vankar fortfarande fram i ruffsigt hår och gårdagsns smink. Men jag trivs med det. Ibland är det skönt att göra ingenting. Eller som i mitt fall bara ligga och läsa en hel dag. Åttio sidor, kvar...

...

(Regnet har redan upphört och istället kikar solen in genom fönstret igen. Det är för varmt för sol. Luften är för kvav. Vädergudarna lovade faktiskt regn och åska idag.)

Hur ska jag någonsin kunna tacka er? Minna tankar har snurrat runt som en virvelvind den senaste veckan och tvivlet kastade omkull mig utan förvarning, som en blixt från klar himmel. Hur kunde jag glömma vilka fantastiskt fina människor det är som tittar in här varje dag? Hur kunde jag låta era fina ord gå förbi mig?

Det förblir en gåta...

Nu börjar jag om igen. På mitt sätt. Helt plötsligt så vet jag varför jag skriver här igen. På ett sätt har jag nog alltid vetat det, men jag tappade andan där ett tag. Ni vet hur det kan bli.

Nu har jag precis druckit upp mitt morgonkaffe. Här hänger det åska i luften och jag väntar på ett rejält regnoväder till eftermiddagen. Ny luft skulle verkligen behövas. Idag ska jag läsa de resterande 200 sidorna i, En shopaholics bekännelser (som faktsikt inte är sådär pinsam och larvig som jag hade förväntat mig).

Vi frös fast i en vacker illusion,

den dagen då jag blev din eskimå.

 

Fem år. Jag ler och tänker tillbaka. Det är någonting magiskt i att tänka tillbaka på första gången. Det går inte att bortse ifrån. Det var sommar. Vi cyklade. Du spelade gitarr. Vi låg på en äng under stjärnorna. Badade nakna. Var uppe hela nätterna och sov bort hela dagarna. Sommaren 2005 var magisk. Vi var förälskade. Och den artonde augusti kommer alltid att förbli ett oförglömmligt datum.

 

Idag har det gått fem år och på ett sätt är det fortfarande lika magiskt. Varje gång du smeker min kind och viskar god natt, varje gång du tar min hand längts trottoaren, varje gång jag vaknar av dina smekningar längt min midja och varje gång du spelar ett nytt stycke på din gitarr. Varje gång hoppar mitt hjärta över ett slag. Och jag bara vet att det är för evigt. Du har allt jag behöver och med dig vid min sida känns mina drömmar inte så avlägsna.

 

Efter fem år har vi vågat ta steget ut i världen och upptäcka nya platser. Hitta inspiration och ta vara på tiden. Här känns allt så stilla. Efter flera tuffa år, så vet jag att vi är värda det här. Det är nu allting börjar och jag vet att vår kärlek övervinner allt. Trots alla dumheter och tvivel. Så vet jag att vi hör ihop.

 

Jag älskar dig!

Jag tror att jag har tappat min förmåga. Allt för många gånger. Jag vill börja om, men jag vet inte hur man gör. Kameran skaver runt min hals och jag vill bara slänga alla mina bokstäver i papperskorgen. Hur blir man sig själv, om man inte vet vem man är? Innerst inne. Jag har nog aldrig riktigt vetat. Ett namn, två siffror för ålder och en bostadsort säger ingenting om mig. Jag försöker söka efter svaren, men jag glömmer gång på gång. Jag får sanningen kastad till mig, men jag litar inte på någon. På vilket sätt skulle jag kunna vara begåvad? Att tro på mig själv, har jag aldrig varit bra på.

Jag tvivlar, varje gång innan jag trycker enter. Jag tvivlar för varje rad, för varje bild. Mitt tvivel fick mig att radera den nya headern. Den fungerade inte för mig. Det här skulle bli mitt sätt att säga, lets start over. Men jag är inte lika säker längre. Det enda jag behöver är en plats där jag kan ventilera mig. En plats för känslor. En plats för kreativitet. Jag önskar att jag kunde vara lite mer säker på mig själv. Plocka fram den där egoboost-lådan med era fina ord och nypa mig i skinnet och faktiskt förstå att jag kan sätta spår i hjärtan.

Jag återkommer snart...