Det här med en strukturerad vardag är inte det lättaste om man heter Ida och har dålig självdiciplin. Vadå gå upp tidigt? Vadå städa? Vadå plugga? Vadå laga mat? Att skriva planeringar och listor är så mycket lättare än att sedan gör det som står. Så första dagen är lika med: fail. Men jag ska fortsätta simma i motströmmen. Nu ska jag försöka slänga ihop en tomatsoppa och sjunga ikapp med Lars Winnerbäck under tiden som Jonathan skriver prov. So long.

Jag börjar få kläm på livet igen. Det flyter. Jag ligger i fas med studierna och vet med största sannolikhet vad jag ska söka till hösten. Jag har fortfarande mina tvivel och att få två liv att samspela kan ibland vara svårt. Men jag förlorar ingenting på att försöka. Vi föll i början av året, men vi har lyckats ta oss förbi stormen. Nu är vi oslagbara. Så vi ska nog lyckas få till det.

Igår barhoppade vi hela kvällen med världens finaste vänner. Drack alldeles för mycket vin och öl och ramlade hemåt efter stängning. Så idag har det varit lugna gatan här hemma. Moises har varit på besök och vi har tagit en lång promenad längst Diagonal. Nu kokar teet på spisen och jag ska läsa några sidor innan läggdags. Imorgon sparkar jag igång en lite mer strukturerad vardag. På återseende.

Vi åkte tåg.
Utanför fönstret flög fantastiska landskap förbi.
Så som öppna fält och grönskande körsbärsträd.

Efter nästan två timmar steg vi av på tågstationen i Girona.
Dagen till ära möttes vi av tjugo plusgrader.
Så jeansjackan och koftan åkte av direkt.



Vi slog oss ner på första bästa uteservering.
Beställde dryck och pizza.
Helt underbart att kunna äta ute.
(för första gången för i år)





Vi hamnade i mysiga gränder.
Gick i trappor tills vi kom till katedralen.
Tittade ut över höga bergstoppar och byggnader.

Staden hade verkligen lyckats bevara en gammal karaktär.




Vi upptäckte härliga skogsområden.
(jag har verkligen saknat lite natur)

Vi stannade i en lund,
blev helt lyriska och la oss ner i gräset bland Tusenskönorna.
(en lång stund)




Sedan fortsatte vi förbi gamla ruiner och ödehus.
(och jag såg ut så här)




Vi fortsatte in mot gamla stan igen för att hitta ett mysigt fik.
Vi hittade ett till slut och drack kaffe i sista solen,
innan skuggan nådde vår plats på uteserveringen.



Efteråt promenerade vi längst ån igen och fortsatte uppåt.
Vi hamnade i ett mysigt bostadsområde.
Jag älskar att promenera bland hus och titta in i trädgårdar.
(förutom läskiga, skällande hundar som hoppar på grindarna)

Till slut började solen sjunka bakom husen,
så vi bestämde oss för att gå tillbaka till tågstationen
och åka tillbaka till Barcelona igen.

Nu håller jag nästan på att somna vid tangenterna.
Men det har verkligen varit en helt fantastisk dag från början till slut.

(utkast: 23.02.2011, 01:53)

Det är någonting speciellt med att sitta uppe efter tolv, knappa på tangenterna och se hur bokstäver bildar ord och till sist meningar. Som förhoppningsvis slutar i stycken. Sen om texten har en mening eller saknar betydelse, det brukar inte vara så viktigt efter klockan tolv. Huvudsaken är att jag skriver. Att jag har ord. Att jag inte är tom. Jag hatar tomheten på ord. Jag vill kunna förklara saker och ting. Eller skriva hemligheter som ingen förstår sig på. Förutom jag själv och på sin höjd min bättre hälft. Ibland förstår du nog mer än jag. Och så finns det vissa saker som jag inte kan förklara. Som till exempel varför jag inte kan skriva brev till en kär vän eller till min faster som skickade ett i början av året. Jag önskar verkligen att jag kunde. Eller varför jag inte kan logga in på facebook utan att känna mig uttittad. Samtidigt som jag fläker ut mitt inre här hur som helst. Utan att tänka mig för. Eller sanningen är väl kanske den att jag tänker lite för mycket. Det kanske bara är så enkelt att jag inte gillar hela konceptet. Med facebook. Jag tycker inte att det är särskilt givande att spionera på människor på det sättet och att det hela förvandlats till en medelåldercircus och paradiset för ovårdat språk, är väl också en anledning till att hålla sig borta. Men ändå vill jag inte bränna alla broar till livet där hemma. Så det är därför jag fortfarande finns kvar. Än så länge.

 

Ibland önskar jag att det fanns mer tid och att man kunde förflytta sig mellan olika städer i samma hastighet som det tar att skicka iväg ett mail. Det hade varit så mycket lättare att hålla kontakten med dem man älskar på det sättet. För jag saknar er. Även om jag inte visar det så ofta. Jag försöker att inte tänka på det så mycket och ta vara på min tid här istället. För den varar inte för evigt. Kanske inte längre än till augusti. Men det vet jag inte helt säkert. Det finns heller ingen säkerhet att jag landar på samma ställe som jag flög ifrån. Det finns så många andra städer. Och man kanske inte kan gå runt och tänka på andra hela livet. Eller sakna. För mig räcker det med att ni finns bevarade i mitt hjärta tills vidare. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vattna relationer. Men ibland kanske det behövs för att vissa av blommorna ska överleva. I fortsättningen ska jag fylla min vänskapskrets med endast garderobsblommor. För att vara helt säker på att ingen dör.

Parkerna börjar vakna till liv och det luktar vår i luften. En blandning av lavendelbuskar, körsbärsblom, gräs och ginst. Vi tog en promenad uppåt och drack takeawaykaffe med utsikt över hela staden. Solen värmde en stund men i övrigt var det växlande molnighet. Det bästa jag vet är att strosa omkring utan mål, utan att behöva tänka på tiden. Hålla händer, prata om världen och gå i egna tankar om vart annat och spara stunderna som små fotografier. Ikväll dricker jag chailatte och tittar i bilderböcker. Det är fint.

Klockan ringde nio. Men vi gick inte upp då. Istället har vi halvsovit i varandras armar, delat samma värme och luft i några timmar till. Tills ögonen blev utvilade. Nu kokar jag te medan min hjälte köper bröd och i bakgrunden sjunger Coldplay. Idag tar vi allt som det kommer. Nu blir det sen frukost.

Vi har släkt ner och tänt mysbelysningen. Teångorna sprider sig i lägenheten och bredvid mig står ett fat med mango. Idag har jag trollat bort första uppgiften i barn- och ungdomslitteratur. Jag satt uppe tills ögonen sved igår, men konstigt nog så gjorde det ingenting. För första gången på flera år känner jag mig motiverad. Jag kanske äntligen har ett mål med mina studier. Trots allt.

Efter en natt med storm och mardrömmar har jag inte varit världens kryaste idag. Men det viktigaste är avklarat och det får duga så länge. Vi hann med en uppfriskande kvällspromenad också och nu tittar jag igenom några mappar med bortglömda bilder. För att hitta tillbaka till glöden. Imorgon hoppas jag på utvilade ögon. Jag har förlorat allt för många timmar den senaste tiden. Det är dags för förändring, jag vill inte förlora mig själv igen.

Igår rullade vi sushi till ett helt kompani hemma hos Vanessa och drack Tujoner. Vi åt en massa kakor och pizza också och försökte få dem att förstå det fantastiska med Kent. Och jag tror vi lyckades ganska bra. Vanessa blev helt till sig av Mannen med den vita hatten. Det blev sent och vi gick hem sist som vanligt. Och idag ville jag inte gå upp, så klockan hann bli så mycket som halv fyra innan jag lyckades få kroppen att lyda. Nu kokar vi tortellini och när vi har ätit upp den, blir det antagligen en kaffe på torget med Cornelia.



(I kväll tar vårt fantastiska internet slut igen. Det känns lagom roligt att betala 350 kronor varje månad för att knappt kunna använda det till full hastighet i en vecka och efter det i snigeltakt de resterande tre. Så jag kan inte hålla mig särskilt uppdaterad på vad som händer där ute i cyberrymden eller svara på alla era fina ord som trillar in här varje dag. Det är synd för jag skulle gärna vilja visa er att jag uppskattar det ni gör för mig. Så ni får nöja er med en stor kram så länge).

Regnet upphörde så vi passade på att ta oss en liten kvällspromenad. I kylan. Det var verkligen ruggigt ute. På vägen tillbaka stannade vi på affären och köpte nya tepåsar, finn crisp och choklad. Så nu myser vi i soffan med tända ljus och snart rullar en film igång. Everybody's Fine.

15:05
Det är knäpptyst. Det enda som hörs är regnsmatter mot fönsterrutan och vinden som viner mellan bakgårdarna. Jag är ensam hemma och unnar mig en paus från termer och begrepp. Kaffekoppen står tom och fatet med hallongrottor likaså.

18:04
Vi har precis ätit middag och det börjar bli mörkt. Regnet håller fortfarande i sig och jag har lagt ifrån mig böckerna för idag. Det var allt jag hade att säga just nu. Vi ses.

...kommer du nog inte kunna förstå hur du klarade dig igenom den. Nej, du kommer inte ens att vara säker på att den verkligen är över. Men en sak är säker: när du har tagit dig igenom sandstormen är du inte längre densamme som gick in i den. Det är det som är själva meningen med sandstormen (H.M, Kafka på stranden).



Jag försöker att inte tänka på allt krångel som försiggår bakom kulisserna. Men det är svårt. Speciellt om nätterna. Då spinner tankarna iväg och skapar kaos och jag ligger sömnlös. Ännu en natt.

Jag vaknar aldrig riktigt utvilad efter sådana nätter.

Men jag håller mig vid liv och får dagarna att gå. Jag äter äkta spansk tortilla till frukost. Fortsätter läsa och skriva skoluppgifter. Träffar Malin och äter massvis med kakor och pratar bort några timmar. Dricker iste på stammisfiket och nyttjar deras internetuppkoppling. Önskar att jag använde kameran oftare och försöker klura ut nya fotoidéer. Dricker ännu mer te, tills jag upptäcker att nästan alla tepåsar är slut. Läser Murakami för omväxlings skull. Tittar på film innan läggdags och hoppas på att oron inte ska få mig att ligga sömnlös. Ännu en natt.

Klockan slog precis midnatt. Men det känns fortfarande för tidigt för att välkomna John Blund och sängkammaren. Så jag har tänt ljus, kokat te och bäddat ner mig under en röd ikeafilt i soffan istället. För att varva ner.

Idag har jag försökt leva upp till innebörden av mitt namn. Som betyder flitig. I eftermiddags satt vi båda på café och studerade, jag har läst både facklitteratur och Pippi Långstrump idag. Min kurslitteratur består till största del av barnböcker och vampyrlitteratur den här terminen. Det kanske låter tramsigt. Men jag tror ändå att jag är på rätt spår. Nu fokuserar jag mest på att komma ikapp och läsa så mycket som möjligt.



Efter middagen drack jag hemmagjord chailatte och läst de sista sidorna i Pippi, innan jag fick för mig att plocka lite här hemma och baka en sats Hallongrottor. Så nu finns det fika när lilla fröken kommer förbi imorgon. (Nu håller jag verkligen tummarna för att det ska gå att publicera det här, vårt internet är inte direkt att lita på just nu).

Idag väntar jag på paket. Det skulle vara skönt om det dök upp någon gång så att jag kan sätta igång med plugget så fort som möjligt. Första uppgiften ska lämnas in redan på måndag, så jag hoppas verkligen att paket kommer idag. Annars blir det panik. Igen. I övrigt så strular vår gamla hyresvärd en massa och min andra hälft är där nu och försöker prata förstånd med dem med två spansktalande vänner, var av den ena är jurist. Så jag hoppas verkligen att allt löser sig. Det skulle vara så skönt att ha det ur världen. Någon gång.

Igår spenderade vi kvällen på en mysig pizzeria efter en liten secondhandrunda och avslutningsvis hamnade vi på en liten bar med några vänner från katalanskan. Alltid lika trevligt. Idag är det tydligen fredag. Igen. Och vi kanske ska träffa Cornelia senare ikväll. Men bara kanske. Och imorgon vankas det middag hemma hos Moises och hans flickvän. Nu ska jag möta upp min andra hälft och gå och dricka en kaffe någonstans. Vi ses.

 

Du pratade om kroppsdelarna på engelska och frågade mig om jag visste namnen. Dina fingertoppar smekte över min underarm, det kittlades lite. Mina ögon hade fastnat på en fläck på väggen ovanför teven. Jag hade nog aldrig suttit så stilla i hela mitt liv. Det var som att min kropp sov. Förutom ett hugg i bröstet, som aldrig ville försvinna. Du fick mig att le lite över ett av de där namnen och drog undan en hårslinga som hade trillat ner framför ena ögat. Allt var så stilla. Som att världen gått i ide. Jag skulle vilja vara en björn under vinterhalvåret, falla i vinterdvala när världen blir mörk och kall och inte vakna förrän isen smälter och vitsipporna blommar. Jag undrar hur det känns att vakna efter så lång tid. Du säger mitt namn och jag rycker till. Jag önskar att vi kunde gå i ide tillsammans, sa jag. Du tittade på mig och svarade med lugn röst: Jag skulle göra vad som helst med dig. Jag sov oroligt den natten, vaknade flera gånger, pratade i sömnen och drömde mardrömmar. Trots att du höll om mig, kände jag mig inte trygg. Trygghet och kärlek var för mig långväga uttjatade begrepp som inte längre existerade. Men jag var ändå glad över att du låg där, på din halva av sängen, lite närmare min och andades i min nacke. För då visste jag åtminstone att jag inte var ensam och det var det viktigaste just nu. Jag räknade dina hjärtslag och somnade igen någonstans efter 173.

(Förlåt för att jag inte hör av mig. Men jag har så mycket med mig själv just nu).

Bilderna ovanför matbordet är utklippta ur en fototidning som jag hittade.

Idag försöker jag finna ro i soffan. I en nystädad lägenhet. Igår strosade jag omkring på ikealand och drabbades av längtan och illamående om vartannat. Längtan efter det där perfekta hemmet, en trygg punkt och ekonomisk stabilitet. Illamående på grund av att det är ett tankesätt som jag inte är det minsta stolt över. Utan bara en konsekvens av vårt sjuka konsumtionssamhälle och önskan om att inte känna sig misslyckad eller onormal. Besöket slutade med att vi gick där ifrån med två ikeakassar, med småsmå ting som lyfter upp hemmet och gör tillvaron lite ljusare (och som för stunden stillade det där begäret efter någonting större).

13:16
Jag har kavlat upp byxbenen till knäna, tagit av mig munktröjan och låter solen värma min vinterbleka hy. Vi har precis sprungit vårt första varv i Parc Güell, sicksackat mellan turister och barnfamiljer. Jag njuter av fågelkvitter, av att vara ute och springa för första gången för i år och av att blicka ut över hela staden som ligger i ett fantastiskt vackert dis. Vårtecken efter vårtecken visar sig och vi bestämmer oss för att gå hem, äta lunch och hämta kameran. Dagar som denna måste fångas på bild. Så är det bara.



15:30
Jag betraktar världen från en bänk i en lund avsides från turistströmmarna. Solen bränner i ögonen och i huden som är alldeles för blek. Jag lyssnar till fågelkvitter igen, andas in en varmare luft och känner doften av vår. En fjäril har vaknat upp ur vinterdvalan precis som alla vi andra och fladdrar stilla över mitt huvud och lägger sig slött på marken. Musikanter spelar på håll. Jag lyssnar till gitarrer och sång och känslan som jag hade första gången vi kom hit smyger sig på. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

17:34
Vi sitter på en bänk och väntar på Vanessa. Efter en stund pratar vi bort en timme på Terra bar, äter muffins och dricker kaffe. Kvällsfika. På vägen hem börjar det bli kyligt igen med en alldeles för tunn cardigan samtidigt som den där känslan av förändring infinner sig. Det är dags att vända blad nu...

Utkast; 2011, 02, 06, 01:02

Det här är mina första rader från nya sovrummet. Jag dricker vaniljte och känner mig ovanligt lugn. Men jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma här. Jag har svårt att somna om nätterna. Så timmen brukar bli sen innan jag stänger ögonlocken. Jag önskar att jag hade lite av den där nattliga kreativiteten kvar. Men den verkar vara försvunnen.

 

Utkast; 2011, 02, 06, 11:11

Efter det vände vi upp och ner på hela sängen efter en kliattack och bytte lakan, sen höll du min hand tills jag somnade. Nu har vi precis ätit en stor söndagsfrukost och solen är på väg in genom fönstren i vardagsrummet. Jag tror vi ska ta oss ut i joggingkläder och springa ett varv i Parc Güell och efter det står storstädning på schemat. Om ni har tur kanske det dyker upp lite bilder på lägenheten senare. Om allt går som planerat, det vill säga...

Inatt somnade jag med ångest i bröstet igen. Det är en känsla som sitter i sig. Som aldrig försvinner. Hur fint livet än är. Jag kan inte sluta tänka på hur många timmar av mitt liv som försvinner i grubblerier och ångest...

Hur som helst så har de senaste dagarna varit väldigt fina. Torsdagskvällen slutade med konstutställning med tjejerna och några öl. Det visade sig att illustratören var en gammal vän till Vanessa och bilderna var väldigt inspirerande. Tyckte jag. I fredags blev de en efterlängtad shoppingrunda i centrum. Jag fick med mig några shoppingkassar hem med en del billiga kap. Bland annat ett par chinos, en blus och en röd kjol. Kvällen spenderades i soffan med sushi och glass framför Slumdog Millionaire.

Idag blev den en lång sovmorgon, frukost i lugn och ro och efter det knöt vi på oss walkingskorna och började gå i riktning mot hamnen. Vi promenerade i vårvärmen längst passeig San Joan, stannade en stund i parken och njöt av de varma solstrålarna och fortsatte förbi hamnen. Avslutningsvis fikade vi på Fraggi och tog metron tillbaka med trötta fötter. Ikväll står Jonathan för maten och jag har landat i soffan.

Tiden har bara försvunnit idag. Men jag har åtminstone inte legat på latsidan. Jag har ordnat saker och ting med kurslitteratur och läst igenom allt material till de nya kurserna. Den stora frågan är bara om jag hinner få böckerna i tid? Men det mesta ser ut att lösa sig. Så nu kan jag äntligen lägga allting åt sidan en stund och tänka på någonting annat. Ikväll följer vi troligtvis med tjejerna på konstutställning... Nu, blir det pizza.

Det är dagar som denna som får mig att vilja bo och leva här. När det är femton grader och vårvindar i februari. När man kan sitta mot en solig vägg, äta sushi och dricka en Clara på torget. När man kan sitta på en bar, dricka kaffe och äta en muffins för nästan inga pengar alls. Och när man avslutningsvis springer runt i olika butiker för att köpa med sig alla ingredienser till dagens middag. För att sedan komma hem med färska grönsaker och slänga ihop en god tortellini med sparris och gräddsås.

(Dessutom känns det underbart att veta att csn har beviljat mig pengar för vårterminen och att det dök upp en extra femhundring på kontot idag).

Jag har spenderat dagen med att läsa Kafka på stranden, dricka kaffe och äta muffins. Men jag kan aldrig riktigt känna mig lugn i kroppen. Jag har fortfarande så många orosmoln i bröstet. Det lyser noll på kontot med fetstil och jag har fortfarande inte fått svar på min hemtenta. Vilket betyder försenade csn-pengar. Och vår hyresvärd är bortrest lagom tills vi ska flytta ut och få tillbaka depositionen. Dessutom har jag inte råd att beställa den kurslitteratur jag behöver till påbörjande kurser för den här terminen. Och mitt i allt gick Jonathans laptop sönder. Tummen upp!