Pleasantville
En natt efter krogen, hittade jag en hel låda med dockhusmöbler utanför vår dörr. Och dagen därpå hittade jag en passande hylla att placera alla möbler i. Min första tanke var såklart, åh, detta kan jag fotografera. Så nu har jag gjort det, men vet inte om jag blev så nöjd med resultatet...
Jag står ensam kvar
Du stod i dörröppningen, med din urtvättade basker på huvudet och den där luggen framför högra ögat. På andra sidan rummet låg jag i sängen och studerade din gestalt mot den vitmålade trädörren. I ena handen höll du ett nät med klementiner och i den andra höll du en brun, brödpåsen, innehållande två croissanter. Varje morgon vaknade jag av att du log mot mig från sovrumsdörren. I samma gamla basker och alltid med samma saker i händerna. Jag sträckte ut armarna efter dig och bad dig krypa ner bredvid min nakna kropp, men du insisterade på att få frukosten färdig, försvann ut i köket, kokade kaffe, så att hela våningen dränktes i kaffeångor, skalade två klementiner och bredde apelsinmarmelad på croissanterna. Jag hörde hur du öppnade köksluckorna, stängde dem, tog fram kaffekoppar och fyllde kopparna med en skvätt mjölk och kaffe upp till kanten. Du gjorde allting i precis samma ordning varje morgon. När du kom tillbaka in till mig ställde du brickan på nattsängsbordet och drog isär de tunga, tyllgardinerna i ett enda drag. Jag gillade inte det ljudet. Det var som om någonting gick sönder. Som att jag visste att jag inte fick ligga kvar under täcket längre. Nu möttes mina ögon av solljuset och du satte dig på sängkanten, drog dina fingrar genom mitt hår och viskade god morgon, frukosten är färdig. Jag vände mig om, drog täcket över huvudet och mumlade någonting otydligt. Det var samma sak varje morgon, du insisterade på att gå upp och förbereda frukosten, medan jag insisterade på att få ha dig kvar hos mig. Men du ville sparka igång dagen så fort som möjligt, du gillade inte att ligga kvar i sängen efter att du öppnat ögonen. Jag var tvärtom. Jag ville känna din, morgonvarma kropp mot min och viska oförskämda förslag i ditt öra, men innan jag visste ordet av det, stod du där i dörröppningen hemkommen från bageriet redan halv nio på morgonen. Varje dag. Du satte på pianomelodier, drack ditt kaffe och frågade mig en sista gång om jag ville ha min frukost eller inte. Jag svarade inte ens på tilltal, stirrade in i väggen och surade tills du tillslut kröp ner bredvid mig igen och kittlade mig nedanför revbenen. Då log jag igen. Skrattade lätt och kyssta dig hysteriskt. Så fort våra läppar möttes, upphörde rummet runtomkring oss att existera. Då existerade bara du och jag. Och för några sekunder var allting perfekt. Jag levde för de där korta stunderna. För den där perfektheten. Men tiden vi spenderade där mitt emellan var som en ända lång transportsträcka till nästa stund. Då bråkade vi mest om småsaker, jag låg under täcket i flera timmar och du lämnade lägenheten med att slänga igen dörren så hårt du bara kunde. Men när du äntligen kom tillbaka smög du ner dina händer under täcket och viskade förlåt och andades förföriskt i min nacke och än en gång fanns ingenting annat. Bara du och jag, där under täcket. Utan tårar, förtvivlan eller delade meningar. Nu delade vi kropp, ingenting annat. För det var det enda vi tycket lika om, eller på det enda planet som vi verkligen passade ihop. För annars gick våra meningar alltid isär. Vi var som ett enda stort stormoväder som kunde blåsa omkull när som helst. Vårt förhållande gick ut på att bygga upp spänningar som skulle leda till de där stunderna då våra kroppar exploderade och blev ett. Det var så vi levde tillsammans under nio månader och fem dagar, tills det att du en dag aldrig uppenbarade dig i dörröppningen, en sensommarmorgon i augusti. Du kom aldrig tillbaka, polisen letade efter dig, din syster och dina föräldrar letade efter dig. Jag letar efter dig än idag och jag kan inte sluta tänka på hur vi skulle ha det, ifall allting fortfarande skulle vara likadant? I efterhand har jag insett att du var stormen som blåste liv i mig. För utan dig är jag död.
/
2010-11-28
Solskensfredag
Det är en fin fredag idag. Jag har promenerat i solskenet med vinröda strumpbyxor och ny tunika. Ätit ekologisk paj på Wokí och druckit kaffe på stammisfiket. Termometern visade elva grader när vi kom ut på torget. De kalla vindarna från norr börjar leta sig hit. Jag hittade äntligen ett par mystofflor att värma fötterna i här inne i lägenheten idag, som är både kall och fuktig på samma gång (spanjorer är inte så duktiga på isolering). Det är en helt annan sorts kyla här än vad vi svenskar är vana vid. På tal om kyla och svenskar så bokade vi flygbiljetter igår. En vecka i Västerås, mellan den femte och den trettonde december. Då önskar jag mig glittriga, frostmornar och vinterpromenader på Björnön och vinkvällar med vännerna. Vi ses snart.
Fåglar och karuseller
För livet är som en berg- och dalbana,
ibland går det upp och ibland går det ner.
Och närsom helst ska man kunna flyga härifrån,
det är det drömmarna är till för.
Jag faller fritt.
I ena stunden.
Och blundar hårt.
I den andra.
Ler som en tok.
I den tredje.
Ord.
Fotografier.
Och.
Drömmar.
Håller mig vid liv.
Fladdrar förbi.
Och du håller mig i handen hela vägen.
Genom allt det där.
Jag vet att du speglar dig i guld
Mysprat till klockan tre på natten. Frukostsällskap. Kaffe. Skypesamtal på internetcafé med Sandra, Jesper och lilla Vide. Gryta kokad på pengarna som fanns kvar. Två komma fem €. Några få ord i ett word-dokument. Färgstarka bilder i Photoshop. Övernattningsgäst på ingång. Ungefär så har mitt senaste dygn sett ut.
När allt går, runt, runt, runt
finns det andra värmekällor att ta till.
Det är nog just det, som håller mig vid liv.
Alla dessa små, ljusprickar i vardagen.
Den där gnistan som en gång fanns för bloggen, är så gott som bortblåst. Det är ingen nyhet. Jag är en sån som ständigt behöver förändring. Men den här gången vet jag inte vilken förändring det är jag pratar om. Kanske är det så att jag tröttnat på hela bloggkonceptet, att allt är likadant?
Jag hittar aldrig det där svaret jag söker.
Eller den där gnistan jag behöver.
Varje gång jag kikar in här, känns det likadant.
Tråkigt.
Jag behöver en kick.
Nov. 18, 2010
På café
Jag tror november har hittat hit. Ett melankoliskt lugn har dragit in över staden. En slags dimma. Jag tror att jag har fallit dit. Men det kom också som en påminnelse om hur kallt och mörkt det måste vara längre norr ut. Som en sporre. Det är trots allt första dagen på denna höst som jag önskat att jag hade en höstjacka. Men det sägs att det kommer att bli kallare än så här. Snart.
It sounds pretentious but it's true
Så imorgon har jag en del att ta igen. Städning och Spanien-plugg står först på listan. En lång promenad skulle också vara på tiden. Så jag borde ställa klockan tidigt imorgon...
(Vad roligt att ni verkar uppskatta mina noveller. Det kanske kommer dyka upp fler framöver, så ni vet vad det är jag sysslar med utanför bloggen. Tack för allt stöd, det får mig att vilja skapa ännu mera.)
I´m a creep
På begravningen var jag klädd i en svart klänning som alla andra. Jag brukade aldrig använda klänning. När orgeln tystnade och alla lagt ner sina sångböcker var det min tur att gå fram till altaret och läsa mina rader. Jag läste tyst medan tårarna föll och när jag kom till sista meningen var bläcket så utsmetat att jag inte kunde urskilja bokstäverna. När det var dags att ta farväl stod jag framför kistan längre än någon annan. Jag försökte behärska mina tårar men de gick inte att håll tillbaka, farväl, farfar, jag hoppas hon väntade på dig, jag älskar dig, viskade jag och pussade på rosen innan jag överlämnade den. Jag tror inte att jag hade varit ledsen på riktigt innan den dagen.
Den våren förblev mörk. Jag stannade inne. Försökte undvika blickarna i skolan. Jag hade bara en sak i fokus.
Flykt.
---
Det som höll mig vid liv var kameran, musiken från din gitarr, mörkrummet på skolan och mitt hemliga poesiblock. Det som sakta tog död på mig var för många gröna Marlboro, för få timmars sömn och för mycket rödvin. Jag var inte som andra tonåringar, som sprang runt med olika killar och gick på disco, jag höll mig för mig själv. Jag var nog rätt ensam, i alla fall ensam nog för att kunna höra kylskåpet surra om nätterna och när grannarna hade sex på övervåningen. Inte ens om jag höll för öronen och blundade riktigt hårt, upphörde surret eller ljuden från passionerat sex.
Jag var den enda i min klass som inte grät på studenten. Egentligen så kände jag ingen av dem. Deras ansikten var förutsägbara och deras blickar brände i nacken. Jag var aldrig som dem. Jag var ingen. I huvudet var jag redan långt innan på väg därifrån. Från skolgården, deras falska leenden och alla förutfattade meningar. Jag sprang hem den dagen. Mina ben svävade fram. När jag kom in på mitt rum låg jag i sängen hela eftermiddagen och lyssnade på Creep med Radiohead. Det var ingen dag jag ville fira. För mig var det en dag precis som alla andra.
Måndagstankar
Jag missade solskenet idag. Och jag borde ha pluggat. Men istället har jag druckit för många koppar kaffe på ett café och påbörjat ett nytt projekt. En dag kanske det kan bli någonting stort. Men som ni vet har jag inte särskilt stor tilltro till mig själv. Även om jag tror det ibland.
Sådär lät det igår. Nu är det en ny dag.
Jag ligger fortfarande i sängen och försöker få ordning på mina tankar. Vi låg vakna alldeles för länge inatt och pratade om livets alla paradoxer. Om dåtid, nutid och mittemellantid. Det är intressant att se hur livet förändras och hur snabbt en ny tillvaro skapas. Från noll. Vi samlar på oss nya erfarenheter varje dag, träffar nya vänner och hittar nya inspirationskällor. Jag blir starkare som person och hittar nya sätt att besegra ångesten. Som fortfarande dyker upp ibland. Men allt mer sällan.
Jag har alltid haft svårt att sätta ord på lycka. Känslostormarna inom mig lyser alltid igenom på ett eller annat sätt och låter en melankoliskton prägla mitt skrivande. Men lycka är vad jag känner för det mesta. Hur skulle jag kunna känna någonting annat?
En överdos av sorgliga slut
Klockan närmade sig halv elva när han ringde på dörren. Jag fixade snabbt till håret framför hallspegeln och rättade till klänningen innan jag öppnade. Han log mot mig när jag öppnade dörren. På sig hade han ett par tajta svarta jeans och en grön parkas. I högra handen höll han en tygkasse från biblioteket fylld med öl. Han gav mig en varm kram och viskade grattis innan vi gick in och satte oss i soffan. Jag fyllde upp mitt vinglas till bredden medan han knäckte en av sina öl.
”Läser du alla dessa böcker?” Frågade han och fäste blicken på bokhavet framför oss.
”Definiera ordet läser? Jag bläddrar mest, det är min farfars gamla.”
”Shit, jag gillar verkligen din farfar, ser man på, Nietzsche, jag älskar Nietzsche” sa han och lyfte upp boken och studerade framsidan. ”Men vem spenderar sin födelsedag på det viset?”
Jag ryckte på axlarna, ”en ensam flicka som inte känner någon”, sa jag och drack några klunkar av vinet.
”Du har inte lust att gå ut eller så?”
”Om du inte har någonting emot det så stannar jag gärna här. Du har en hel del att berätta, du har väl inte glömt det?” sa jag och log ett oemotståndligt leende.
”Vilken tur att det är din födelsedag idag då”, sa han skämtsamt.
Han funderade en stund innan han hittade rätt ord.
”Vad vill du veta?”
”Jag hade verkligen klurat ut en hel hög med frågor, men nu står det still”, sa jag fundersamt och vilade huvudet mot mina handflator.
”Jag vet inte om det finns någonting att berätta, mitt liv är ganska trivialt och mediokert”, sa han och tog några klunkar av sin öl innan han fortsatte att berätta, ”jag studerar sista året i diplomati, går en fotokurs, dricker för mycket öl, har en alldeles för nihilistisk världsbild och bor tillsammans med en killkompis.”
”Vadå trivialt? Diplomati, det låter ju jätteintressant, hur kommer man på något sådant?”
”Ingen aning. Jag har alltid drömt om att glida omkring i en av de där svarta bilarna med blå registreringsskylt, flytta utomlands och jobba på en ambassad”, berättade han.
---
När vi kom ut hade regnet upphört och staden låg sådär stilla igen. Luften var frisk och endast ett fåtal droppar lyckades ta sig igenom den nattsvarta himlen. På gatorna låg stora lövhögar dränkta i regn och vi plockade upp en varsin cigarett ur fickan.
”Jag har aldrig gillat att fylla år”, sa jag och sparkade lätt på en lövhög intill trottoarkanten och drog ett djupt bloss och tittade upp mot Johannes som gick precis bredvid. ”Jag gillar inte att få saker…”
”Jag tror jag förstår hur du menar…” sa han.
”Du borde inte umgås med mig, jag kommer att smitta dig med min depressivitet”, sa jag tyst och fimpade cigaretten.
”Ingenting fastnar på mig, oroa dig inte”, sa han. ”Dessutom är den inte så farlig som du tror att den är…”
”Ska vi ta en öl någonstans, klockan är fortfarande bara halv ett? Jag vet ett ställe här i närheten som jag skulle vilja gå till”, föreslog jag.
”Vill du det så”, sa han. ”Det är fortfarande din födelsedag, eller nästan i alla fall.”
Vi beställde en varsin öl och tog plats vid baren. Lokalen var ganska liten och ett dunkelt ljus sipprade fram från ett fåtal lampor i taket. Det var ganska folktomt och musiknivån var precis lagom för att kunna föra ett normalt samtal. Vi satt tysta en lång stund innan jag bröt tystnaden.
”Jag har alltid velat fjällvandra”, sa jag, tog ett nytt andetag och fortsatte. ”Men om jag väl skulle lyckas ta mig upp på toppen av ett berg skulle jag aldrig vilja gå ner igen, jag skulle aldrig mer vilja återvända till den här sorgsna världen. Jag skulle vilja stanna där förevigt, ligga vaken om nätterna och leta efter stjärnbilder på natthimlen, sova under bar himmel och älska tillsammans med någon jag tycker om. På dagarna skulle vi fiska och jag skulle kunna sitta i flera timmar och bara skriva. Låter inte det underbart?”
”Visst låter det underbart och antagligen skulle det vara det ett tag, men tror du verkligen att man aldrig skulle vilja återvända?”
”Jag skulle inte vilja det, tänk att vara så fri. Du kan göra precis vad du vill på dagarna, utan att känna dig annorlunda eller dum för att du inte gör någonting vettigt”, sa jag lyriskt.
”Jag måste nog även göra vettiga saker för att tycka att livet känns meningsfullt”, sa han. ”Men jag förstår din tanke.”
Jag suckade lätt och drack en stor klunk öl. ”Alla är alltid så realistiska…” klagade jag.
”Alla har inte förmågan att kunna drömma sig bort som du”, sa han.
”Min roman kanske äntligen skulle bli färdig om jag befann mig på toppen av ett berg…”
”Skriver du en roman?”
”Jag försöker, men det går inte så bra utan berget”, log jag.
Han skrattade lätt.
/2010-09-29
Det tar 100-tals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån
På ett sätt vill jag bara säga upp mig från världen i en vecka. Försvinna in i en konstnärsbubbla. Och skapa någonting. Men det kräver att man har gener och anlag och det har inte jag.
Stjärnorna har tänts mot en becksvart himmel. Du nynnar och din gitarr spelar melodi efter melodi. Jag är lite avundsjuk på det där ibland. Att du kan, men inte jag. Fast det kanske inte är helt sant. Det går i perioder det där, precis som allt annat.
En gång var du min stad nu finns inget av mig kvar. Det är så det känns. Ibland måste jag ta hjälp av de där stora grabbarna som vet hur man sätter känslor. På riktigt.
Det här känns som tomma fraser utan egentlig betydelse. Jag funderar ibland på om det här verkligen är rätt forum för mig. Det finns så mycket mer jag vill säga. Som jag kanske inte vill att vissa av er ska veta. Ibland balanserar jag mina ord på en spindeltråd. Jag önskar att jag inte var sån.
I någon sång någon gång ska jag berätta allt
Igår såg det ut såhär.
Vi känner alltid samma sak
˜
Sjung för mig igen, du lät som snöfall
Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner
Sjung om dom gånger vi delade ett liv med en blick
˜
En stund för mig själv
Vid elva tiden imorse ringde Malin och väckte oss. Jag skyller på att det regnade in inatt och att jag inte kom i sängs förrän efter halv två. Nej, men jag funderar helt ärligt på att börja gå upp lite tidigare på mornarna. Jag vill inte komma på att jag sovit bort halva livet eller att jag aldrig sett morgonsolen stiga upp. Vi kom i alla fall iväg till slut och mötte henne vid metron och gick och fikade. Först till ett ställe. Sen till ett annat. Vi pratade om allt och inget och höll tummarna. Nu ska jag lägga mig ner och blunda en stund och tänka nya tankar...
Vad är värdesaker?
"Det här är ingen kris,
det här kallas kapitalism."
Under den stora strejken här i Spanien för några veckor sedan, målades detta på en nedlagd bankbyggnad mitt i Barcelona vid Plaςa Catalunya. Sedan vi flyttade hit har jag börjat värdera saker och ting annorlunda. Jag tänker inte ge mig in på någon predikan. Bilden får tala för sig själv.
Lördag efter klockan elva
I onsdags satt vi i parken och åt nötter, jag fotade min drömfångare och efter katalanska kursen blev det ett glas rosévin och en kanna te på en bar. I torsdags fyllde min käraste år, vi åt tårta på ett café, älskade mitt på dagen och gick till sängs tidigt. I fredags träffade vi Malin, tog med henne till Grácia, visade vår lägenhet, drack en kopp kaffe och åt wok. På kvällen blev vi bjudna på tapas hemma hos Vanessas syster, det blev några glas vin och samtal till närmre klockan två. Ibland går tiden så fort att jag inte hinner med. Men vi har det bra och just nu är det, det enda som betyder någonting. Allt annat får vänta. Vi har fått höra att det finns tid och att man bara är ung en gång.
(Tack för alla fina kommentarer som dimper ner här varje dag. Det betyder mycket för mig och tro mig jag blir glad för varenda litet ord. Tyvärr finns det varken tid eller internetkapacitet för att kunna svara på alla. Jag hoppas ni förstår. Tack för att ni finns!)
Jag har fångat en dröm
Mitt i lugnet infinner sig en känsla av disharmoni. Hjärtslagen rusar när jag tittar på högen med böcker som ligger huller om buller på nättsängsbordet bredvid mig. Så många rader som ska läsas. Så många ord som ska analyseras. Så många timmar som jag skulle behöva spendera tillsammans med den där högen. Egentligen så behöver jag inte oroa mig. Men jag har alltid varit the worrying kind. Oftast helt i onödan. För jag brukar alltid klara mig. På ett eller annat sätt.
Jag har alltid haft så mycket att skriva om. Så många känslor som velat synas i den skrivna texten. Men utan gråa dagar, längtan efter någonting större och nattlig ångest. Blir det platt fall. Jag kanske är en av alla dom som måste må dåligt för att vara kreativ. Som hittar orden i ångesten. Och glöden i melankolin. Så det kan hända att mina ord inte innehåller lika mycket djup. Som de brukade göra...
Höst på min planet
Du blir bara finare för varje år som går
Du sitter på golvet och mekar med din nya leksak. Jag kan inte låta bli att le. Du är det finaste jag har. Grattis på födelsedagen älskling. Klockan börjar bli sent och mitt hår luktar cigarettrök, det blev ett glas vin efter katalanska kursen och när klockan slog tolv sjöng vi ja må han leva på alla språk vi kunde och skålade. Jag älskar dig!
Barcelona i svartvitt, 2
...
Du klinkar på din gitarr och jag har lite ångest över småsaker. Fast jag försökt lära mig att det är helt onödigt att ha ångest över småsaker. Det är en sådan kväll och jag lyckas inte hitta rätt ord.
Första november nummer två
Det är första november och jag har vandrat längst stranden med fint sällskap. Suttit på piren och blivit varm i hela kroppen av solstrålarna. När solen gick ner var vi tilbaka i Grácia, delade på en pizza och gick till ett mysigt ställe för ett glas körsbärsvin och en tårtbit. Jag tror att jag lever världens bästa liv just nu. Inatt ska jag sitta upp med fladdrande stearinljus, med skrivblocket i knät och försöka locka fram kreativiteten som spökat i mina vener de senaste dagarna.
Första november
Kalendern visar första november idag. Veckorna kommer och går. Trots det har vi fortfarande sensommarnattskvällar. Det går fortfarande att sitta på uteserveringarna, men just nu föredrar jag att sitta längst in på en mysig bar, med ett glas vin och fint sällskap. Det är stämningsfullt. Oktober har gått fort, men det har helt klart varit en av de finaste månaderna i mitt liv.
Bloggen har gått på halvfart hela månaden, det har hänt så mycket utanför datorskärmen, men jag saknar att sätta spår här. Det är trots allt en stor del av mig och jag känner mig tom när jag inte har ord. Så jag ska försöka bättra mig. För min egen skull.
