Raderna hittar allt för sällan hit.
Efter jordbävningen i början av januari och vårvärme i februari,
har de vita sidorna blivit ännu vitare.
Dagarna innehåller färre explosioner och är kantade av vardaglig tristess.
Jag söker alltid efter det där lilla extra som får jorden att snurra några varv för mycket.
Men det står ganska still,
det är kaffekoppar son dagligen töms och fylls på kaféerna,
det är vinkvällar som slutar med fördragna gardiner och "release me" på låg volym ur högtalarna strax innan klockan fem på morgonen,
jag bygger luftballonger, för att nå en högre höjd, för att sen falla om och om igen,
den kreativa processen har åtminstone en lugnande effekt på krypande fötter om nätterna,
du är finare och jag är nykär (du och jag förevigt),
det är högläsning av spansk poesi, promenader längts numera välkända gator med katalanska namn,
det är nudelwok på torget, picknickar i parker, långa kamerapromenader, sol, gräs, brun hud,
spetsunderkläder, långa klänningar, sandaler, bara ben, temys och nätter med balkongdörren på glänt.
Det är sommar,
det är livet,
precis som det ska vara.
Med en gnutta framtidsångest, fumlande fingrar, stjärnfall från balkongen, cigarettrök från mina älskades mun, korta nätter, långa mornar, sena frukostar, biblioteksplugg, leende läppar, diskberg och smutsiga golv...


"Du sa att du saknade min poesi
jag sa att jag saknade känslan
av att existera..."

Vi levde aldrig samtidigt du och jag.


(Skrivet innanför en röd pärm, alldeles nyss...)
Jag antar att det är mitt sätt att säga, god natt.

Vi gick en kvällspromenad. Det kändes som sommarkvällarna brukar göra i juni och det blev inte mörkt förrän runt halv nio. Sommartid är nog rätt bra ändå. Nu kokar vi soppa alldeles för sent och jag läser en bok medan det kokar under locket. Jag undrar lite smått för mig själv, hur en uppochnervänd morgon kunde sluta i ett sådant lugn och hur dagen i sig kunde kännas så bra? Jag är helt enkelt inte mig själv förrän efter lunchtid och under nätterna spökar mitt andra jag och jag vrider och vänder på mig långt in på småtimmarna, av en oro som aldrig riktigt vill gå över. Men det går att lära sig att leva med och förhoppningsvis går det över. Så småningom. Och faktum är att jag känner mig faktiskt ganska glad, för det mesta. Motvinden är inte lika stark längre och det känns lite lättare att ta sig framåt...

Jag skrev lite om gamla minnen igår. Det kanske är dumt att riva i nu, tolv år senare. Men antagligen stannade en del av mig kvar där. Som elvaåring. Då tryggheten raserades och familjen splittrades. Jag försöker ofta intala mig själv att jag mår bra och att det där är någonting som jag har bearbetat färdigt. För länge sedan. Men jag börjar förstå att det kanske är sådant som sätter prägel på ömtåliga själar, livet ut.

Jag minns allt som varit. Tydligare än vad jag trodde var möjligt. Allt det där som en gång skadade mitt hjärta. Det där som fortfarande hindrar mig från att leva, fullt ut. Så som, skilsmässor på nyårsafton, syskonhjärtan som faller i bitar och aldrig lyckas bli hela igen, gamla torp och piller, lumpen, telefonskrik och bråk i telefonlinjer, skrik i blommiga kuddar och olycka och mörker så långt ögat kunde nå. Långa BUP-samtal om att skära för att få hjärtat att börja slå igen, för att känna att man faktiskt lever och att någonting fortfarande kan göra ont. Men ingenting gjorde ondare än att bli lämnad.

Jag trivs väldigt bra med livet just nu. Du spelar gitarr och nynnar på någonting nytt, jag hittar orden oftare och läser mer än någonsin. Det går bättre i skolan, men jag gör ingenting som jag inte måste. Ibland fungerar den enkla vägen bäst. Hösten är så oviss som den kan bli, men vem vill tänka på hösten när våren precis har börjat? Jag har ingen aning om hur länge vi stannar här, men i detta nu, vill jag ingenting hellre. Och just nu lever jag i nutiden så mycket jag bara kan. Jag kan ändå inte påverka morgondagen, hösten eller nästa år...



Till sist skulle jag vilja fråga er om ni har läst någon bra bok på sistone, som ni tycker att jag bara måste läsa. Överrös mig med boktips, så att jag kan skicka iväg en stor bokbeställning nästa vecka.

Regnet faller sakta från en färglös himmel. Idag igen. Jag skriver i ett word-dokument och längtar efter dagar med mer inspiration. Och väntar på att du ska komma hem och ta med mig på en fika. Internet försvann igen och jag börjar förstå hur sjukligt beroende man är av den virtuella världen. Och vilken petitess det är i jämförelse med katastrofen i Japan. Vemodskänslor och ont i magen far genom kroppen. Och jag tänker på hur skört livet är. Att det där, är nog bara början.

 

Jag ska nog köpa vykort idag och skriva små rader till mina nära och kära från hörnet på ett mysigt, litet café. Just nu ligger jag bra till i skolan och har inga inlämningar den här veckan. Så jag har gott om tid till ingenting. Eller spontana upptåg med vänner och promenader utan särskilda destinationer. Och förhoppningsvis lägger jag mina första vykort på brevlådan innan veckan är slut. Nu ger jag mig iväg med blåjeans, myströja, paraply och Converse. Vi ses.

Mina texter har varit så kortfattade och opersonliga den senaste tiden. Jag känner inte igen mig själv. Allting känns så konstruerat och ytligt. För att vara jag. Mina senaste inlägg har mest framkallt ångest och en känsla av otillräcklighet. Jag känner mig nästan mer tom efteråt än innan. Som att allt jag gör saknar betydelse för mig. Kanske hittar jag tillbaka till viljan att skapa någonting som jag vill dela med mig av, eller så kanske det är dags att börja skriva för min egen skull...
Jag vet inte.

Idag gjorde det ingenting att vi sov länge, vaknade med dagen-efter-huvudvärk och sträv tunga efter gårdagens festligheter med Malin. Det var länge sedan jag hade så djupa samtal på fyllan och någonstans där efter en halv mojito insåg jag hur fint det är att vi fått chansen att lära känna varandra så bra. Vid tre tiden landade vi äntligen i sängen, med snurrande huvud och skavsår efter promenaden hem.

Annars har vi tittat på film mitt på dagen, ätit linssoppa, köpt glass på favoritstället och pluggat på stammisfiket. Nu tindrar stearinljusen på bordet och jag ska slå upp sidan där jag slutade efter frukosten i Dyngkåt och hur helig som helst, dricka kvällste och äta klementiner.

Jag tappade greppet om livet igår. Fastnade i ett virvarr av ångestladdade tankar och så fortsatte det tills paniken rörde sig ner i benen och jag brast ut i gråt. Det är sådana dagar som jag önskar att jag inte var jag. Det är sådana dagar som jag skäms över mig själv och känner mig misslyckad. Jag önskar att jag kunde hantera dessa känslor bättre och att jag hade en starkare skyddsmur mot demonerna.

Idag är himlen blå istället för grå och herr Winnerbäck har gjort sitt under morgontimmarna. Jag är påklädd och om en stund sitter jag på café med en kopp kaffe och skriver de första raderna på min analys. Dags att gå...

Jonathan är ute och dricker öl. Jag kände mig för trött för att göra mig i ordning. Dessutom ville jag bli färdig med designen. Och helst av allt inte prata så mycket. Men jag ångrar mig lite. För nu är klockan mycket, huvudet dunkar, ögonlocken faller men jag vill inte gå och lägga mig. Ensam. Jag vill att du ska hålla om mig, låta mig värma mina kalla fötter i dina knäväck och höra dig säga: sov så gott nu, älskling. Det regnar hårt och kylskåpet surrar. Men det känns ändå bättre att ligga i bäddsoffan än i sovrummet. Det är tur att vi inte vek tillbaka den efter att Malin sovit över. Jag har tänt mysbelysningen i fönstret och rör så mycket jag bara kan på tårna. Tänk att det kan vara så kallt trots tre lager täcken. Jag borde inte skriva mer. Jag borde försöka sova. Förvandla regndroppsljud och pianomelodier till sömnmedel och blunda och bara lyssna. För jag är nästan helt säker på att du kommer hem snart. Och håller om mig och viskar: sov så gott nu, älskling. Men jag kommer att sakna din blick när du säger det...

(utkast: 23.02.2011, 01:53)

Det är någonting speciellt med att sitta uppe efter tolv, knappa på tangenterna och se hur bokstäver bildar ord och till sist meningar. Som förhoppningsvis slutar i stycken. Sen om texten har en mening eller saknar betydelse, det brukar inte vara så viktigt efter klockan tolv. Huvudsaken är att jag skriver. Att jag har ord. Att jag inte är tom. Jag hatar tomheten på ord. Jag vill kunna förklara saker och ting. Eller skriva hemligheter som ingen förstår sig på. Förutom jag själv och på sin höjd min bättre hälft. Ibland förstår du nog mer än jag. Och så finns det vissa saker som jag inte kan förklara. Som till exempel varför jag inte kan skriva brev till en kär vän eller till min faster som skickade ett i början av året. Jag önskar verkligen att jag kunde. Eller varför jag inte kan logga in på facebook utan att känna mig uttittad. Samtidigt som jag fläker ut mitt inre här hur som helst. Utan att tänka mig för. Eller sanningen är väl kanske den att jag tänker lite för mycket. Det kanske bara är så enkelt att jag inte gillar hela konceptet. Med facebook. Jag tycker inte att det är särskilt givande att spionera på människor på det sättet och att det hela förvandlats till en medelåldercircus och paradiset för ovårdat språk, är väl också en anledning till att hålla sig borta. Men ändå vill jag inte bränna alla broar till livet där hemma. Så det är därför jag fortfarande finns kvar. Än så länge.

 

Ibland önskar jag att det fanns mer tid och att man kunde förflytta sig mellan olika städer i samma hastighet som det tar att skicka iväg ett mail. Det hade varit så mycket lättare att hålla kontakten med dem man älskar på det sättet. För jag saknar er. Även om jag inte visar det så ofta. Jag försöker att inte tänka på det så mycket och ta vara på min tid här istället. För den varar inte för evigt. Kanske inte längre än till augusti. Men det vet jag inte helt säkert. Det finns heller ingen säkerhet att jag landar på samma ställe som jag flög ifrån. Det finns så många andra städer. Och man kanske inte kan gå runt och tänka på andra hela livet. Eller sakna. För mig räcker det med att ni finns bevarade i mitt hjärta tills vidare. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vattna relationer. Men ibland kanske det behövs för att vissa av blommorna ska överleva. I fortsättningen ska jag fylla min vänskapskrets med endast garderobsblommor. För att vara helt säker på att ingen dör.

...kommer du nog inte kunna förstå hur du klarade dig igenom den. Nej, du kommer inte ens att vara säker på att den verkligen är över. Men en sak är säker: när du har tagit dig igenom sandstormen är du inte längre densamme som gick in i den. Det är det som är själva meningen med sandstormen (H.M, Kafka på stranden).



Jag försöker att inte tänka på allt krångel som försiggår bakom kulisserna. Men det är svårt. Speciellt om nätterna. Då spinner tankarna iväg och skapar kaos och jag ligger sömnlös. Ännu en natt.

Jag vaknar aldrig riktigt utvilad efter sådana nätter.

Men jag håller mig vid liv och får dagarna att gå. Jag äter äkta spansk tortilla till frukost. Fortsätter läsa och skriva skoluppgifter. Träffar Malin och äter massvis med kakor och pratar bort några timmar. Dricker iste på stammisfiket och nyttjar deras internetuppkoppling. Önskar att jag använde kameran oftare och försöker klura ut nya fotoidéer. Dricker ännu mer te, tills jag upptäcker att nästan alla tepåsar är slut. Läser Murakami för omväxlings skull. Tittar på film innan läggdags och hoppas på att oron inte ska få mig att ligga sömnlös. Ännu en natt.

(Förlåt för att jag inte hör av mig. Men jag har så mycket med mig själv just nu).

13:16
Jag har kavlat upp byxbenen till knäna, tagit av mig munktröjan och låter solen värma min vinterbleka hy. Vi har precis sprungit vårt första varv i Parc Güell, sicksackat mellan turister och barnfamiljer. Jag njuter av fågelkvitter, av att vara ute och springa för första gången för i år och av att blicka ut över hela staden som ligger i ett fantastiskt vackert dis. Vårtecken efter vårtecken visar sig och vi bestämmer oss för att gå hem, äta lunch och hämta kameran. Dagar som denna måste fångas på bild. Så är det bara.



15:30
Jag betraktar världen från en bänk i en lund avsides från turistströmmarna. Solen bränner i ögonen och i huden som är alldeles för blek. Jag lyssnar till fågelkvitter igen, andas in en varmare luft och känner doften av vår. En fjäril har vaknat upp ur vinterdvalan precis som alla vi andra och fladdrar stilla över mitt huvud och lägger sig slött på marken. Musikanter spelar på håll. Jag lyssnar till gitarrer och sång och känslan som jag hade första gången vi kom hit smyger sig på. Känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

17:34
Vi sitter på en bänk och väntar på Vanessa. Efter en stund pratar vi bort en timme på Terra bar, äter muffins och dricker kaffe. Kvällsfika. På vägen hem börjar det bli kyligt igen med en alldeles för tunn cardigan samtidigt som den där känslan av förändring infinner sig. Det är dags att vända blad nu...

Jag är ensam hemma för första gången i den nya lägenheten. Jag orkade inte med världen. Jag har bäddat mer mig i soffan under en tjock filt, lyssnar på Winnerbäck och försöker reda ut mitt själsliga virrvarr. Ibland känns världen lite väl stor för mig. Och jag känner mig lite väl liten. Lite för skör. Jag har saknat någon att prata med. Någon som pratar svenska, någon som förstår mig, någon som inte dömer mig. Ibland känns det lite ensamt, så här långt borta. Fast jag är alldeles för dålig på det här med kontakt. Jag trodde att jag trivdes bra här. Men mitt hjärta är kluvet.



(En dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej).

Bara för att Jonathan gillar den här bilden.

Mina fötter är kalla och ännu en tekopp är tom. Bredvid mig ligger en ny bok med bokmärket inskjutet på sidan trettiofyra. Hjärtdjur. Av Herta Müller. Tidigare idag läste jag ut en gammal bok och skickade in hemtentan. Jag har också skrivit en lista på kurslitteratur som måste beställas så fort pengarna dyker upp på kontot. Det känns befriande.

De senaste timmarna har jag mest ätit kakor med stora chokladbitar i och tittat på inspirerande bilder på diverse bloggar och fotosidor. Det kliar äntligen lite i fingrarna igen och jag är ivrig på att få damma av kameran. Förhoppningsvis redan imorgon.

Annars hoppas jag på att årets tredje vecka har en hel del fina stunder att bjuda på. Förhoppningsvis utan orosmoln och onödig ångest. Det ser ut som att det kan bli fint. För livet är trots allt helt underbart, även om det är dåligt ibland. På något vis.

Det är bara att konstatera att jag oroar mig alldeles för mycket för mitt eget bästa. Sedan jag skålade in det nya året har bland annat dessa orosmoln hängt över mig.

Jag har varit orolig för att förlora den jag älskar. Jag oroar mig för skolan och inför kommande kurser. Jag har varit orolig över att min studieskuld växer och växer. Jag har varit orolig över att jag har gjort felaktiga val. Jag oroar mig för att jag börjat sakna er där hemma. Jag oroar mig varje dag för att vi inte kommer att hitta en bättre lägenhet till månadsskiftet. Jag oroar mig ständigt för mig själv. Jag oroar mig för livet. Jag oroar mig för att jag kanske har förlorat det som betyder mest, kreativiteten. Jag oroar mig för att jag aldrig kommer att lyckas. Jag oroar mig för allt med andra ord. Varje dag och speciellt oroliga nätter som denna.

Jag önskar att jag besatt förmågan att bara med ett fåtal ord kunna beskriva hur jag känner mig just nu. Men jag antar att det inte finns någon genväg för att förklara det känslolivskaos jag hamnat i. Det är bara pluggångest, csn-papper, tvivel, inspirationslösa fotoförsök, skrivkramp och bristande livsglädje så långt ögat kan nå. Jag avundas dig som har tusen projekt på gång. Samtidigt. Jag måste ha halkat in på fel väg någonstans i slutet av november. För sedan dess har allt nog bara blivit dimmigare. Det värsta är som vanligt att jag inte vet vad jag vill. Varken med livet, Barcelonaresan, skolan eller med mig själv. Ingenting leder någonstans längre. Eller är det bara jag som inte ser möjligheterna?



Ikväll försökte vi oss på någonting så angenämt som fredagsmys, med god mat, tända ljus och Tonicvatten, efter en heldag med tentaplugg, men istället fastnade vi framför varsin skärm. Jag satt en timme, halvt förtvivlad och försökte skicka in csn-ansökan och förstå mig på kursplaner. Lagom ångestframkallande en fredagskväll som denna. Nu hoppas jag på att min andra nörd har lust att slita sig från sin skärm och se en film med mig istället. Vi ses.

"Från och med nu kan allting bara bli bättre". För att citera sista raden i min nyårskrönika. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är fasansfullttrött på det sistnämnda. Jag vet knappt vilken dag det är eller hur länge jag har känt så här. Allting är suddigt. Jag går omkring med en sorts panikkänsla i magen och med tårar bakom ögonlocken. I ovisshet. Jag vet inte när nästa bomb faller. Jag har nästan tappat hoppet på att det går att laga fem år av trassel. Men någonstans inom mig, så tror jag fortfarande på oss. Jag vet bara inte hur man hittar tillbaka...

Jag känner din puls
genom tyget
som är för tunnt

Jag känner dina hjärtslag
och jag vet vad du tänker

Du överför känslan
som är för stark för två ögon
att stå emot

Tårarna faller från dina klarblå ögon
älskling, har jag sagt att
dina tårar är det vackraste jag vet?

...

Det är ingen fara. Ibland blir känslostormarna lite väl starka mellan oss. De kan slita isär de starkaste rötter ibland. För vi båda känner så otroligt mycket på en och samma gång. Vi är inte så starka som vi tror. Men vi har insett att vi båda behöver mer utrymme för det egna skapandet. Du för musiken och jag för skrivandet. Vi går varandra på nerverna i den här lilla lägenheten. Det finns inte plats för oss båda. Vi båda två har så mycket känslor som vi behöver få utlopp för och just nu har vi blivit varandras slagfält. Istället för varandras stöttepelare.

Men jag vill inte att vi ska behöva gå skilda vägar på grund av att vi båda behöver tid. Men tänk så kan man aldrig få den där tiden som man behöver för att utvecklas på egen hand om man är tillsammans med någon? Dessa tankar skrämmer mig. Jag vet att du brottas med samma sak. Jag vill inte vara i vägen för dig, nu när det börjar gå bra för dig. Du om nån förtjänar att hålla på med det du brinner för. Ingenting betyder mer för mig. Det vet du. Jag vet att jag aldrig behöver vara rädd för att vakna upp bredvid en tom huvudkudde. Du skulle aldrig lämna mig bara så där. Du är inte sån. Damn it, I love you so much!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte ljuga för någon. Jag önskar att jag kunde berätta som det är. Hur allting håller på att rasera. Du och jag. Vi som skulle klara allt. Jag älskar dig mer än någonsin. Det vet du. Och jag vet. Att vi kan klara en till kris. För kärleken finns där. Starkare. Vackrare. Kanske lite mer destruktiv. Jag är rädd för att vi blir mer och mer ett än två. Hur blir man sig själv om man inte vet vem man är utan? När ens liv bygger på tvåsamheten. Vad händer om man blir ensam? Jag vill inte veta. Jag blundar hårdare, för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det finns inte riktigt med på min karta. Att vi skulle gå skilda vägar. Men hur ska jag veta att du inte vaknar imorgon och har fått nog? Det är det som gör mest ont. Att jag inte är säker längre. Varken på dig eller mig...

Efter två glas öl är det lätt att säga; fan vad lycklig jag är, varför kan inte jag få vara glad? För mina bekymmer är egentligen en världslig sak om man jämför det med hur mycket jag har som gör mig lycklig. Till att börja med så har jag världens bästa pojkvän, vi har ett väldigt speciellt band till varandra, som jag värderar väldigt högt. För det andra så har jag väldigt fina vänner, både här i Barcelona, hemma i Västerås och på andra orter i Sverige. För det tredje så är jag väldigt nöjd med mig själv och min kropp just nu, jag har tappat några kilon och blivit vegetarian, vilket min kropp verkar må väldigt bra av. För det fjärde så bor jag i Barcelona och trivs väldigt bra med det med, även om jag saknar naturen ibland och trots att jag inte är så mycket av en stadsmänniska har jag verkligen fattat tycke för den här staden. För det femte är jag fri och kan göra vad jag vill med livet. Jag trivs med mina intressen även om jag kan känna att de ställer lite väl höga krav på mig ibland. Men ändå lyckas alla de där små, äckliga tankarna dra ner mig under ytan, hela tiden.